Vardag

Bland det tyngsta jag har gjort!

1 mars, 2018

Sjukstugan fortsätter här hemma. Väntar lite på att fler av oss ska bli sjuka! ( uppdatering, Lowa har vaknat med 39 graders feber! ) Usch säger jag bara.. hoppas våren kommer snart så alla sjukdomar försvinner! Men den känns långt bort! Det snöar varje dag och minusgraderna är galna! Känns som det var många år sedan vi hade det såhär kallt!

Igår startade vi våran utbildningsdag och pratade om döden. Det var jäklar i mig tungt. Men väldigt intressant och nyttigt att höra. Alla har vi vår egna lilla ryggsäck med saker vi bär omkring på, upplevelser man varit med om. Att se en död människa tillexempel, har ni gjort det någon gång? Jag har. Tagit förväl av äldre nära, min egna morfar och Rickards mormor. Mormor träffade jag aldrig och tog farväl av på det sättet, och jag tror det var bra, jag hade aldrig fixat det. Hon var för nära och hennes sjukdom hade förändrat henne för mycket ♥ jag minns henne hellre frisk och från vårt sista möte som var några dagar innan.. Sen är det annorlunda att jobba med det, jag är tacksam för alla fina kollegor. Alla är verkligen helt fantastiska. Jag har tyvärr lite personliga erfarenheter kring döden när det gäller barn, jag hade en vän som förlorade sin bebis i magen i slutet av graviditeten för många är sedan. Jag kommer nog aldrig i mitt liv glömma det samtalet. Alltså vad säger man? Jag hade fotograferat dom med deras fina mage. Jag var ändå så glad att vi hade gjort det, för jag vet att dom uppskattade det massor efter sen. Men det var så konstigt att se på, ni vet allt det här som man förbereder. Rum, barnvagn, kläder… hur tusan går man vidare tänker jag? Jag förevigade även begravningen, bland det tyngsta jag gjort, men ändå viktigt, jag kände mig hedrad att få det uppdraget. Jag vet att bilderna betyder mycket för dom, då stålsätter man sig, försöker gå in i en profionell roll även om man känner personerna i fråga privat. Alla människor som går igenom detta är mina idoler. På riktigt. ♥

Denna händelsen var ganska nära inpå att jag blev gravid och sedan väntade Lowa, även om det inte hade hänt mig så var jag otroligt orolig och nojig! Helt i onödan förstås, så några extra koller av ctg osv blev det, jag lät nog inte henne sova många stunder i magen 😉

Graviditeten med Leona var inte riktigt den samma, då var jag orolig över andra saker. Kopplade till mina egna erfarenheten och att vi också förlorade, fast tidigt.. inte alls samma sak, men sånt påverkar ändå.. man får sig verkligen en riktigt tankeställare många gånger, och man borde stanna upp både en och två gånger och inse hur bra man har det.

Har ni tänkt på en sak, att man kan aldrig hjälpa någon med en stängd hand? Handen måste vara öppen, alla i er närhet behöver säkert en hjälpande hand någon gång, och allas liv ser olika ut, alla människors känslor är olika. O jag tänker att hellre fråga en gång för mycket än en gång för lite. Eller bara visa att man finns där. Det har jag uppskattat i de olika perioder i livet som jag haft det tufft. Vad vore livet utan vänner?♥ ” vart du än går, vad d än gör, ha alltid med dig hjärtat! ”

Nu ska jag krypa upp i soffan och se om jag kan gosa lite med min kärlek!

Kran / A

7 Kommentarer

  • Reply Mor 1 mars, 2018 kl. 21:34

    ???

  • Reply ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★ 1 mars, 2018 kl. 22:31

    Vilket starkt inlägg <3, känslostarkt alltså.

    • Reply angelica 2 mars, 2018 kl. 19:41

      <3

  • Reply Louise 2 mars, 2018 kl. 12:40

    Vi förlorade vår pojke v 40+5. En frisk liten pojke som aldrig fick träffa sina förväntasfulla storebröder eller sina föräldrar. Det är en enorm sorg men också en tankeställare. Man lever här och nu. Ta tillvaro på dom som betyder nåt och skit i alla rötägg.

    • Reply angelica 2 mars, 2018 kl. 19:41

      Åh jag beklagar verkligen :'( Kan inte förstå vad det är ni går igenom. Var det längesen ni förlorade er pojke?
      Du har så rätt, och det finns verkligen många rötägg här i världen. Tack för du delade med dig.

      STOR KRAM! <3

      • Reply Louise 4 mars, 2018 kl. 00:43

        Vår lilla Walter dog 1 juni 2015? En enorm sorg och det går inte en enda dag utan att jag tänker på vår lilla fina pojke?

        • Reply angelica 4 mars, 2018 kl. 20:15

          Åh kära ni, beklagar verkligen <3 jag förstår att det inte går en dag, det saknas något, men så fantastiskt att ni klarar av att leva vidare <3 kramar i mängder

    Lämna en kommentar