Graviditet nummer 4 ♥

Det föll en sten från hjärtat, och ordentlig uppdatering kring barnmoskebesöket.

19 november, 2019

Imorse fick jag gå upp skapligt och fixa till mig,idag var det äntligen dags för besök hos barnmorskan. Sist jag var där var på inskrivningen och det känns ju långt borta nu. Det var skönt att kunna säga att jag mår så mycket bättre nu, men att jag inte klarar mig helt utan den där lilla medicinen, tabletten är verkligen inte stor, men gör underverk. Idag glömde jag inte den ta tabletten till kvällsmaten. ♥
Eftersom Leona fortfarande är lite hostig och snorig så kom mamma hit och passade henne i en halvtimme imorse så vi kunde åka till barnmorskan både Rickard och jag. Mysigt att få göra det tillsammans.


Allt såg fint ut, hon mätte magen, och Sf-måttet idag stannade på 23cm , 1 cm större än när Leona låg i magen. Roligt att man kan logga in på 1177 och följa upp och jämföra alla sina graviditeter, dock kan jag inte se Leias, men det kanske är för att det är så längesen. ♥ Vikten var uppåt, och ungefär samma som jag räknat med, nu när jag kan äta normalt så hade jag inte tänkt något annat, sen väger ju vardera bröst säkert sin beskära del med. Alltså att de ska bli så stora såfort jag blir preggo 😉 Det är nog de som verkligen förändras mest på min kropp. Vad brukar de vara hos er?
Allt annat såg fint ut, blodsockret och blodtrycket låt superfint. Så det blev en okej stämpel idag. Mysigast var att lyssna på hjärtljuden, skulle kunna ligga och lyssna hela dagarna, så mysigt. 148slag/minut. ♥ Hon sparkade även och rörde sig där inne, vi pratade om att jag bör känna henne nu varje dag, och de gör jag, så det oroar jag mig inte för, just nu iaf.

Men visst har jag mina hjärnspöken då och då som jag får tampas med. Katastroftankar som kommer över mig. men jag försöker verkligen bearbeta dom och skjuta undan dom, för det är helt onödig energi. Min barnmorska är så väldigt fin, jag märker hur mån hon är, lyssnar och förstår verkligen allt man säger. Lugnar och säger att de är normalt att du tänker och känner såhär, men sen får det inte gå till överdrift att man mår väldigt dåligt över tankarna. Men som jag känner just nu är det hanterbart och jag hoppas det förblir så, för jag vill verkligen njuta, jag älskar att vara gravid stundtals, samtidig som jag också kan få till riktiga gnällperioder, för man har ju sina krämpor, och gnället måste ju ändå ut tänker jag 😉 ♥
Något annat som jag varit nervös och lite orolig för är bebisen blodgrupp, eftersom jag är Rh-negativ, och det blev lite problematiskt när Leona föddes, ni kan läsa om det HÄR.
Dock var det ingen fara med henne, men jag har ändå tyckt att detta varit en jobbig sak. Eftersom alla tre tjejerna är positiva i sin blodgrupp så var jag bombsäker på att bebisen också skulle vara det. MEN vet ni att bebis är rh-negativ precis som jag. Vilket betyder att det inte finns någon som helst risk för immunisering. Alltså jag blev SÅ lättad, en sten föll från mitt hjärta. Jag slipper dessutom ta spruta i vecka 29 samt efter förlossningen. ♥ Det är verkligen något nytt för mig, men det känns så bra. Då kan jag släppa en sak som jag gått och funderat massor på. ♥

Lilla Leona & Lowa. ♥

Vi pratade även om förlossningen igen, tankarna som jag har kring att det ska gå för fort och att jag inte ska hinna in. Jag vet att jag själv har en stor del i min envishet och att jag borde åkt in tidigare sist, samtidigt som det inte blev tätare värkar förrän vi väl satt i bilen påväg in. Jag vill inte åka in och ut till förlossningen i onödan. Men det var väldigt skönt att prata om det, hur man känner och vad man har för alternativ. Vi har ju pratat lite om en igångsättning, men som jag känner just nu så vill jag gärna att allt ska komma igång av sig självt, mest för att jag hört så mycket “dåligt” om igångsättningar, varför får man alltid bara höra det negativa och aldrig det positiva om vissa upplevelser , har ni några positiva upplevelser får ni GÄRNA kommentera det i kommentarsfältet, det skulle göra mig så glad♥
Sen frågade barnmorskan Rickard hur han kände, jag tyckte det var väldigt fint att hon involverade honom i det hela, och att höra honom berätta om vår sista upplevelse gjorde att jag fick en tankeställare, på ett positivt sätt. Jag har egentligen bara tänkt att det måste ju varit underbart för honom att det gick så fort, vi var ju liksom 40 minuter på förlossningen. Men det finns ju även en syn från hans sida, som jag tyckte va fin att han delade med sig. När vi kvinnor är så fokuserade på att ta alla värkar så har man ju liksom inte tid att engagera sig i den som är bredvid egentligen, och för honom var det en fruktansvärd stress sist när dom på förlossningen sa ” ni är välkomna att ta sista platsen” För honom var det en väldig stress, stress att inte hinna in i tid, och antagligen en stor rädsla att jag kanske skulle föda i bilen. När vi dessutom fick reda på i efterhand att hade vi inte fått den platsen så hade vi blivit skickade till Eksjö, vilket hade varit 1.5h bilfärd så hade vi verkligen inte hunnit fram. Så för honom är det mycket sån stress som hänger över , tänk om det är fullt på förlossningen, vad gör vi då? och det kan man ju inte veta,  ingen dag är ju den andra lik där. Men jag fick en annan syn på det hela efter att jag hörde honom prata, det är ju faktiskt inte bara mig det handlar om, och inser att jag för allas skull inte ska va envis när jag känner av något, sen kan jag inte åka in för minsta lilla heller, men man kan ju o andra sidan åka in för en kontroll om man tycker att det sitter i ♥
Vi bestämde iallafall att vi ska prata vidare om detta ju närmare det kommer. Jag tror att allt kommer lösa sig till det bästa när det väl blir dags, och jag tror även att man kommer känna vad som är rätt och inte.
Känner mig väldigt nöjd än så länge hur man blir bemött, dessutom har jag fått alla barnmorsketider bokade fram till BF, och vet ni , totalt 5 besök. Hur galet känns in det ?
Imorgon går vi in i v25! Heja bebis! ♥

Tack för att ni orkade läsa ändå hit, nu blir det soffmys med min man.

Puss & kram/ Angelica

9 Kommentarer

  • Reply Antonia 20 november, 2019 kl. 08:52

    Jag gick över 6 dagar med min första o det tog ca 5 timmar från första värken till han va ute. Med den andra blev jag igång satt efter ha gått över 15 dagar. De tog hål på hinnorna och ca 5 timmar senare var lillebror ute. Så gick snabbt där också även med igångsättning, så för mig funkade det med igångsättning 😀
    Det jag inte tycker om är att man får gå över dom 15 dagarna och riskera bebisens liv, det tycker jag dom ska ändra på.
    Skönt att lillan mår bra ❤️

  • Reply Den positiva föderskan 20 november, 2019 kl. 09:17

    Skickar också positivitet gällande igångsättning. Dels så slapp vi den här stressen med att försöka få tag i en barnvakt/djurvakt när allt drog igång, utan nu kunde vi säga ”det här datumet behöver vi barnvakt och sedan några dagar framåt eftersom vi blir kvar på BB efteråt”. Vi kunde åka in och njuta, istället för att enbart ha panik. Hade det startat av sig själv så hade vi troligtvis suttit fast i rusningstrafiken i Stockholm – så hade nog fått föda i bilen😂🙈 Jag kunde även vara mer ”MED” än med första barnet, jag har knappt några minnen från första förlossningen som började av sig själv, medan med igångsättningen så berättade dem hela tiden vad som hände/ skulle hända. Jag kunde vara med och påverka förloppet. Jag kunde galet nog känna lugn och harmoni genom hela ”förarbetet”. Jag skulle kunna fortsätta skriva positiva saker, men det största plusset var att jag kände mig mer närvarande. Skulle jag föda ett barn till, så skulle jag väldigt gärna ta en igångsättning framför en som startar av sig själv.

  • Reply Josefin Norrbom 20 november, 2019 kl. 10:25

    När jag födde Alexander var det katastrof. Jag hann inte få bedövning, ingen visade hur jag skulle använda lustgasen på rätt sätt. Barnmorskan tyckte vi var ganska framfusig och vi kom inte helt överens med henne. Hjärtljuden sjönk och de fick slänga sig på min mage och använda sugklocka. Allt såg fint ut när han kom ut, tack och lov.
    Med denna förlossning i bagaget så var jag riktigt orolig över nästa förlossning med Ludvig. Dels över själva förlossningen men också över att hastigt behöva lämna Alexander för att åka och föda. Jag hade en toppen barnmorska på mvc och hon såg till att jag fick komma på Aurorasamtal. Det blev ett fantastiskt samtal och vi bestämde att jag skulle sättas igång. I v 37+6 var vi inne på US. De kollade tappen och sa att de skulle boka in en tid till måndagen därpå (detta var en torsdag). Men något sa mig att det skulle starta innan och jag tyckte att glimten i barnmorskans ögon också sa det. Vi åkte iaf hem och kände oss lugna med det. Fredag morgon kl 5 gick slemproppen(startade så med Alexander, sen gick det snabbt) och jag ringde in. De ville ha in mig direkt och vi åkte och lämnade Alexander hos mamma innan vi for vidare. Väl inne på förlossningen var jag öppen några cm (minns ej hur många) och barnmorskan sa direkt att de hade ordnat ett rum och att de inte tänkte låta mig åka hem pga all oro jag haft. Kl 10 sattes epidural (herregud så skönt det var, läkaren satte den perfekt) Sen påbörjades igångsättning. Jag var lugn under hela förlossningen, barnmorskan visade mig hur jag skulle andas rätt med lustgasen. Kl 13.35 var Ludvig ute, under denna tid hade jag inte känt en enda smärta. När halva huvudet var ute skrattade vi och pratade om utlandsresor (barnmorskan skulle med flyget till Turkiet senare under em). Barnmorskan var lika förvånad som jag över att läkaren satte epiduralen så bra. Jag kände dock inte krystvärkarna men barnmorskan sa till när jag skulle krysta så det gick jättebra iaf.
    Ludvig föddes i lugn och ro, bara jag, Dennis och barnmorskan i rummet. Till skillnad från när A föddes och det var 7 personer därinne. 15 minuter senare var jag uppe och gick. Jag behövde inte sy för barnmorskan gjorde ”finska greppet”. Med Alexander fick jag sy flera stygn och ska genomgå operation för det så småningom.
    Detta var verkligen en revansch för mig, och jag skulle göra om igångsättning varje dag i veckan.
    Så för mig hade det varit en otroligt positiv upplevelse.

  • Reply E 20 november, 2019 kl. 14:55

    Vårt tredje barn föddes i bilen, utanför Linköpings sjukhus förra sommaren. Vid första barnet tog hela förlossningen ca 12 timmar, andra hann vi preciiiis in på förlossningen innan bebisen bokstavligt talat flög ut men med tredje hann vi inte in… Trots att vi åkte så fort jag kände att det var på gång.
    Men allt gick bra ändå, som tur är. På ett sätt var det väldigt fint att bara ha min man närvarande när jag födde. 🙂 Men chockartat var det ju, och det tog ett bra tag innan jag kunde glädjas åt att vara trebarnsmamma. Det är uruselt att inte förlossningen i Motala finns kvar. 🙁 Vågar nog inte föda fler barn, eller?

    • Reply angelica 20 november, 2019 kl. 21:39

      Men oj, <3 Tack för att du delar med dig av detta, så skönt att de gick så bra som det gjorde ändå,men förstår det tog ett bra tag att smälta. Det är ju det som jag är så mest rädd över.
      Ja det är verkligen SÅ otroligt dåligt att förlossningen i Motala inte finns kvar, man har ju hört att den var fantastisk dessutom. Tänk om de kunde öppna upp igen. Förstår att du tvekar om att föda mer barn, samtidigt ska man ju inte behöva känna att man inte vågar just för det där. <3 Stor kram till dig.

      • Reply E 22 november, 2019 kl. 15:20

        Ja Motalas förlossningsavdelning fick ju pris för att vara bäst i hela Sverige! Jag hade turen som föddes där i alla fall. Du och jag gick förresten i paralellklass till varandra på Södra i högstadiet, tror vi hade kemi eller fysik i samma grupp… Hittade din blogg och insta av en slump och kände igen dig. ^^
        Ah, känner jag mig själv och min man rätt så blir det väl fler barn ändå. :p Men då väljer jag nog en hemmaförlossning hellre än i bilen, jäkligt obekvämt måste jag säga.
        Kramkram, och lycka till med bebisen! <3

  • Reply Lotte 20 november, 2019 kl. 15:43

    Jag har gjort 2 vanliga förlossningar och 2 igångsättningar, först en förlossning som gick på 6,5h från första tecken tills hon var ute, nästa tog 54 min från start tills han va ute så han kom ju hemma, 3an ville jag ha igångsatt och det fick jag ju för jag ville inte föda hemma igen. Hon tog exakt 4.5 timmar men den sista timmen va nog den värsta smärta jag varit med om för jag öppnade mig 6cm då och hade ont nånstop. Jag var väldigt tveksam till igångsättningen på 4an men då var jag rekommenderad att göra det och lovad att få göra allt i min takt. Jag har aldrig använt annat än lustgas och är livrädd för sprutor men gick med på ryggbedövningen men i och med att den kunde stanna av värkarna så bestämde jag att de fick inte starta den förrens jag sa till. Efter 30 minuter satte de igång den och jag andades igenom varenda värk fram till krystvärkarna. Jag hade värkar i 1 timme och 45 minuter och detta va bästa förlossningen!! Jag var med på ett helt annat sätt och det kändes riktigt bra men under krystvärkarna hade jag lustgas 🙂
    Lycka till hur du än väljer att göra
    https://lotte4.blogspot.se

    • Reply angelica 20 november, 2019 kl. 21:37

      Tack snälla för att du delar med dig av dina erfarenheter <3 det är så roligt att läsa och få veta andras upplevelser.
      Ja, jag tror det blir bra hur jag än väljer som sagt <3 Bara rädd att välja fel, är ju inte missnöjd med någon av mina tidigare förlossningar egentligen <3 KRAMAR

  • Reply Bibbi 23 november, 2019 kl. 15:04

    Jag har två igångsättningar och de var helt olika.
    Det positiva i båda fallen var att vi hade en dag & tid att infinna oss på.

  • Lämna en kommentar