Graviditet nummer 3 ♥

Minskade fosterrörelser och en dag kvar.

24 maj, 2017

En dag kvar till Bf. Vet ni att för mig är det helt tokigt. Eftersom de andra två barnen redan har kommit ut så har jag aldrig varit såhär gravid. Men det ska man väl också uppleva någongång. Dock vaknar man varje morgon lika besviken att det inte satt igång. Men hon kommer som sagt när hon är redo. Snart hoppas jag! ♥

Ju längre jag går gravid också ju mer orolig börjar jag bli. Tyckte inte alls hon hade samma rörelsemönster och att hon varit lugnare sedan igårkväll. Så jag ringde mödravården det första jag gjorde när jag vaknade. När de sedan ringde upp fick jag prata med världens gulligaste tjej, hon var så lugn i telefonen och lyssnade verkligen på mig. Höggravid oroligt preggo som börjar gråta direkt. Jisses. Men det var inga konstigheter, och sa att jag sjävklart skulle få komma upp på en koll. Min barnmorska hade tyvärr inga tider men jag blev uppringd av en annan gullig barnmorska som jag också träffat tidigare när jag var uppe med blodtrycket. Hon förklarade att du får komma upp till mig och göra en ctg-kurva på lilla bebisen. Kan man bli annat än tacksam när det lyssnar och tar en på allvar?

Det var inga konstigheter i magen, när jag väl låg där så rörde hon sig massor, är inte det lite konstigt? Precis som att hon vill visa att jodå nu så. Det var mysigt att ligga och lyssna på det lilla hjärtat som slog. ♥ Rickard kunde tyvärr inte följa med idag då vi hade vår fysiska butik öppen. Men hade en annan pappa som lite stand in. 😉 Min fina Madde, vad skulle jag göra utan henne? Hon står ut med att jag ringer stup i kvarten, frågar de mest konstiga frågorna och gnäller. Men det känns som hon har koll liksom, har man fött tio barn, gått igenom 9 graviditeter så är man lite rutinerad. Hon och Mathilde-Isabelle höll mig sällskap när jag låg där. Tusen tack! ♥ Dock fastnade dom inte på bild..

Nu har vi snart jobbat färdigt för dagen och sen tar vi långledigt. Barnen är ledig imorgon fram tillomed måndag. Det ska bli mysigt. Tänker njuta så mycket jag bara kan. Men förhoppning är att vi får fira att lillasyster kikar ut. Vi är otåliga nu ju! ♥ Men jag har börjat ståla mig in på att gå över, hon verkar vara en liten segis. Dock känner jag mig lite orolig över att när det väl sätter igång så går det fort. Bara jag hinner in till Linköping! Har ingen lust att krysta i bilen 😉

Kikar in lite senare. Ta hand om er finaste ni! Puss och kram!

2 Kommentarer

  • Reply Mirre - Sweetwords 24 maj, 2017 kl. 18:08

    Ohh skönt att allt var som det skulle och självklart väst att ringa, hade jag med gjort

  • Reply ★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare & doula ★ 24 maj, 2017 kl. 23:55

    Skönt att allt såg bra ut :). Är absolut alltid bäst att ringa, jag tänker alltid så “hellre en gång för mycket” 🙂

    Som för två somrar sedan när sonen fick ont i benet. Vi var till Furuvik och hade det roligt under dagen, sen när vi kom hem till Falun och skulle gå in på Citygross började han säga att han frös och att det värkte i benet. Jag sa att “det är nog för du suttit stilla”. Sen började han halta, dagen efter tog han sig inte ur sängen. Då blev jag orolig, sen när han grät när han skulle gå ner från trappan ringde jag VCT. De se att det omöjligt kunde vara något, och jag sa. Men jag känner min son han gråter inte om inte något är fel, fick en suck och fick höra att de inte hade några tider så jag skulle istället åka till akuten för en akut vct-tid klockan 17:00. Kommer dit och för höra att man egentligen måste anmäla sig innan, men fick komma in ändå. Sonen kunde vid det här tillfället inte gå längre utan fick stödja sig emot mig och sen åka rullstol. Man kollade benet och förstod inte vad som var fel, ett litet skrubbsår men det kan ju alla ha.

    Skulle in för tid hos ortopeden dagen efter. Sonen fick ta alvedon, han kunde inte äta eller röra sig. Betedde sig märkligt, kom till ortopeden dagen efter som trodde att “det läker av sig själv”. Men det togs som tur var ett CRP. Precis när vi ska åka hem kommer läkaren in och berättar att sonen har en infektion och tempen tas 40 graders feber. Han får åka på röntgen och skrivs in på barnkliniken. Visar sig att han har en skelettinfektion, det var verkligen fruktansvärt. Antibiotika 3 gånger per dygn i en vecka intravenöst och sedan anitbiotika och kryckor i 8 veckor efter utskrivning. Dessutom räknas han fortfarande som sjuk tills augusti i år eftersom viruset påverkat skelettet precis där :/. Är glad att jag åkte in så snabbt ändå, brukar fundera vad som hänt om man väntat.

  • Lämna en kommentar