Vardag

Släpp sorgen fri..

23 januari, 2018

God kväll! har ni haft en bra dag?
Jag har varit så himla trött idag, för det första så har helgen som varit , varit väldigt omtumlande på många sätt. Vi hade det mysigt hemma hos mamma när vi firade att hon fyllt år! Vi kramades extra mycket, och blev påminda om att livet är skört! Hon fick en present som hade med änglar att göra och hon relaterade till mormor. Min älskade mormor som är i himlen. Tänk att man kan sakna någon så mycket. ♥

Har jobbat på neo idag, Elin åkte med mig hem. Vi pratade just om döden och livet. Vi pratade mycket om att hon förlorat sin pappa i alldeles för tidig ålder och hur det påverkar oss som personer när vi mister någon nära. Vi pratade om hur folk utifrån tror att sorgen försvinner med tiden.  När begravningen är färdig så är det precis som att sådär ja. Livet går ju vidare naturligtvis. Men sorgen och saknaden blir ju inte mindre med tiden, det är ju snarare tvärt om. Saknaden blir ju ibland olidlig. Man vill inget hellre än att få tillbaka den som gått bort. Om så en sista gång. Kan fortfarande höra min mormors röst på hennes telefonsvarare som hon hade.Hon gjorde något visst med tungan i slutet, så det lät lite extra roligt. Sånt kan få mig att le vissa dagar. Samtidigt som andra dagar kan får mig att bli så ledsen, även om hon varit borta i 5 år nu, snart 6. Tror det är viktigt att prata om sorg och saknad, att helt enkelt våga visa den och våga vara ledsen. Våga släppa sorgen fri.

Jag minns när jag skulle på hennes begravning, Jag var höggravid med lowa i magen, och jag bröt ihop innan jag ens gick in i kyrkan.
Tänkte att jag fixar inte att se hennes kista. Samtidigt som jag visste att jag skulle ångra mig resten av mitt liv om jag inte var delaktig.
Det var SÅ fint. Alla hennes barn stor längst fram i kyrkan och sjöng ” jag ska måla hela världen lilla mamma”
En av henne favoritlåtar. Ett av mina starkaste minnen. hur dom fixade det , förstår jag inte! ♥

Det tog tillexempel flera år innan jag åkte till hennes grav. Jag hade så svårt att se hennes namn på stenen. Det gick inte. Det låste sig. Men när jag väl vågade mig dit så var det skönt, prata lite med henne och lägga handen på hennes sten. ♥

om ni mist någon nära, hur hanterar ni sorgen? 

Nu ska jag försöka se en serie innan jag somnar, somnar alltid ovaggad dessa dagar jag gått upp i ottan!

Var rädd om er!
Puss & Kram

6 Kommentarer

  • Reply Lotte 23 januari, 2018 kl. 20:37

    Usch jag är med svintrött! Men jag har ju en bebis som vägrar sova själv om nätterna…

    Min farmor dog en vecka innan jag fick Tuva så det är lite mer än 3 år sen nu och det var min första begravning jag gick på. Jag har fortfarande inte klarat av att åka till graven 🙁 Å saknaden är fortfarande enorm!
    Ha en trevlig kväll
    https://lotte4.blogspot.se

  • Reply Camilla K S 23 januari, 2018 kl. 21:20

    Jag och mina barn hittade min pappa död i hans lägenhet. Helt oväntat, han var vad vi alla trodde fullt frisk, och hade endast haft en förkylning ett par dagar. Han var 54 år..och helt plötsligt var han död. Jag var tvungen att vara stark för min farmors skull..och har nog fortfarande inte kunnat bearbetat det som hände. Trots att det är 21 år sedan det hände har jag endast besökt minneslunden ett fåtal gånger. Fixar det inte helt enkelt!

  • Reply Ewa wahlstrelm 23 januari, 2018 kl. 21:56

    Så fint skrivet nu fick du mig att gråta regält … det stämmer exakt som du skriver sorgen blir inte lättare med åren ochbsvårt att acceptera . Men som som du skriver oxå att man kan skratta oxå åt minnen och gråta . Blandade känslor .. ja man glömmer aldrig .
    Ibland är det något och jag vill ringa min mamma – men kommer på i samma stund att det går ju inte .
    Tur man har minnen ..
    va rädda om varandra kram

  • Reply Mor 24 januari, 2018 kl. 09:40

    Så vackert skrivet gumman💕💕💕

  • Reply Sandra 24 januari, 2018 kl. 11:23

    Jag har förlorat båda mina föräldrar i cancer, min mamma gick bort året jag skulle fylla 24 och min pappa gick bort året jag skulle fylla 27. Det går inte att beskriva i ord hur mycket jag saknar dem, vad människor än säger så läker tiden inte alla sår. De fattas mig hela tiden. Saknaden blev ännu värre när jag för tre år sedan fick mitt första barn, att de aldrig fick chansen att bli mormor och morfar. Allting går i perioder, även om det i år är 10 år sedan min mamma dog så finns det ju dagar när man bara vill gråta och det måste man ju få tillåta sig själv att göra då.

  • Reply S 24 januari, 2018 kl. 20:11

    När jag var 19 år så miste jag min mamma i cancer. Hon var i 40 års åldern när hon dog. Jag fick vara stöttepelare åt resten av våran familj, fick ordna med praktiska saker och ta hand om dom andra. Jag fick aldrig chansen att själv få sörja, utan fick istället uppmaningar av folk utifrån att ta hand om min pappa och mina syskon. Vilket jag absolut ville göra, och gjorde. Jag har än idag inte fått sörja min mamma riktigt. Och det har satt sina spår i form av psykisk ohälsa. Sorgen är olidlig, saknaden är enorm..

  • Lämna en kommentar