Leia&Lowa Leona Vardag

“Tänk om våra barn kunde ha sån syskonkärlek” – detta kommer jag leva länge på!

18 september, 2018

Att känna sig otillräcklig som mamma,jag tror inte att  jag är ensam om att ha känt så både en och två gånger. Vissa dagar mer än andra, vissa dagar kan vara mer kaos. Det är mycket att tänka på och mycket att fixa i vardagen. Att alltid ligga steget före med tvätten, se till att alla har hela och rena kläder till veckorna, komma ihåg alla olika dagar det är simning, gymnastik, utvecklingssamtal, föräldramöten osv osv. Jag brukar försöka att lägga fram kläder dagen innan för att slippa ett moment av gnäll på morgonen, men ibland orkar man inte, ibland väljer jag att krypa ner i sängen 10 minuter tidigare för att jag är SÅ trött. Varenda gång ångrar jag mig, hatar stressen att leta maka strumpor på morgonen, säg mig, VARFÖR äger man så många omaka strumpor? Varför lär jag mig inte köpa alla i en o samma färg, en och samma storlek så delar vi alla? Ja nu vet ju jag att det inte fungerar eftersom alla har olika storlekar, men tänk vilken dröm.

Eftermiddagar tillsammans ensam med barnen, ena dagen kaos, andra underbar, varför är det så?
Just nu är det lite av varannan dag, jag springer fortfarande som en galning varje minut till trappen, (grinden inte på plats fortfarande jag vet, men i helgen, då händer allt, Rickard är ledig halleluja! ) Att ta disken,medans Leona springer till trappen varje sekund, betyder att ta disken tar hundra gånger längre tid. Springer och hämtar henne och låter henne stå vid mig i köket, helt plötsligt har hon röjt ur varenda låda. Plastpåsar överallt, snubblar nästan på platsbunkarna jag precis plockade ur diskmaskinen och la i lådan, det har mini lyckats få ur också på den lilla sekunden jag inte tittade. När jag ropar hennes namn, vet hon om vad hon gör och springer iväg med ett stort smile. Hon är ju så söt lilla unge! ♥

Hon blir förlåten snabbt. När jag skriver det så kan jag le åt det. men ibland är det svettigt. Mitt i allt detta kan Leia tex komma ner och berätta att det inte finns något att göra, allt är tråkigast i hela världen och hon kan få ett litet tonårsutbrott, stampa hårt i trappen och skrika lite extra högt. I bästa fall, annars hinner hon även med att retas med sin mellansyster, ett litet enkelt ret som gör att de kan hamna i värsta bråket. Sen är kaoset igång.

Fortsätter plocka det sista ur diskmaskinen, det har väl tagit 45 minuter snart, och jag behöver laga kvällsmat.. Dessa dagar när det är som mest kaos så känns det nästan omöjligt. Men man klarar det alltid, på något vis. För på ett eller annat sätt sitter vi tillslut mätta och belåtna. När Rickard sedan kommer innanför dörren då går musten ur mig och jag känner bara tack gud för avlastning. Min underbara man… när barnen är lugna då kan ju han komma hem och börja låta. Sitta och trumma i bordet, men alltså hallå, när alla barn är nöjda och belåtna och inte har speciellt mycket ljud för sig, då ska han börja. Hur typiskt är inte det? Vart har han fått sin energi ifrån tänker jag! ♥ Men jag älskar det samtidigt, oftast räcker det med att jag tittar på honom lite när han sitter där och trummar, han ser med mina ögon vad jag menar och så skrattar vi. ♥

Oftast så känns vardagen ganska kaos, men sen finns det dom dagarna där barnen är så medgörliga, och vad tusan har jag gjort annorlunda för att dom är det just idag? Försöker rannsaka , herregud vill alltid ha dessa dagar.
Idag var jag tvungen att åka och handla tillsammans med barnen, komplettera lite till frukosten och lite grädde till middagen.
En hel handling som gick som en dans, okej, jag erkänner , jag sa att sköter ni er duktigt härinne så kan vi köpa glass i slutet. Då vill jag poängtera att det kan jag göra tusen gånger och ändå lika förbaskat så står det inne i affären och kan kriga med varandra och jag känner hur svetten lackar. Men idag, de var så jäkla duktiga hela handlingen, glada miner, hjälpsamma, kärleksfulla allt på en och samma gång, och jag tänker att det kan ju inte vara sant. Köpte glatt glass i slutet av handlingen, betalade och gick ut. Leona satt i vagnen med sin piggelin, de stora barnen skötte sig, lyssnade, fick smaka glass av Leona och var faktiskt väldigt kärleksfulla.

Jag hör hur ett par går förbi och en tjej säger till sin kille “ tänk om våra barn kunde ha sån syskonkärlek till varandra ” Jag blev så stolt, och jag kommer leva länge på det, för på någotvis fick det mig att känna, att någonstans har jag lyckats. För oftast känner man sig misslyckad när de bråkar och när man ständigt känner att man inte riktigt hinner med det man tycker att man borde hinna med. ( Vem nu som sätter den ribban, mer än jag själv”
Men jag var tvungen ett ropa efter de där paret, ” Det är faktiskt inte alltid såhär”. Jag var tvungen och hävda mig, för det är ju faktiskt väldigt sällan de är sams just nu.
Men när de väl är det SÅ blir jag faktiskt väldigt varm i mitt hjärta. Mina tre fina tjejer. ♥
O faktum är , att jag blev så glad av att höra det där, jag kommer leva länge på den meningen.
Känner ni igen er? 


Jag måste även länka till ett inlägg jag läste häromdagen, som är så otroligt roligt, Erik som bland annat spelar i bonusfamiljen, hans blogg är en av mina favoriter, han skriver alltid så som man faktiskt känner och så som det är, det roligaste av allt är att han skriver detta till alla människor som har fler än ett barn. Ni måste läsa det, ni hittar det HÄR.

Nu ska jag krypa ner, kika på lite vänner innan jag somnar.
Tack för att du kikar in här. ♥
KRAMAR/ Angelica

2 Kommentarer

  • Reply Lotte 19 september, 2018 kl. 06:48

    När jag läste det här så kändes det som att det lika gärna kunde vara mina ord. Precis så har jag det med! Jäkla så dom kan kivas och slåss men i andra sekunden hjälpas åt. De 2 små har alltid varit kärleksfulla mot varandra och storasyster har alltid lekt och tagit hand om lillebror men nu har han blivit 11 månader och en riktig sabotör så nu får han inte heller vara med 🙂 Men det är fasen inte lätt alltså. Kramar
    https://lotte4.blogspot.se

  • Reply Jasmine 19 september, 2018 kl. 12:17

    Det du skriver… är det som kallas livet. Det är bara att inse att så kommer det vara de närmaste 18-åren. Så fort du inser det desto snabbare kan du hantera det. Alla har vi likadana dagar och då menar jag ALLA. Kom ihåg det så mår du bättre! Kram

  • Lämna en kommentar