Började på det här inlägget igår, men sen somnade jag… helt slut.
Jag skulle aldrig sagt i förrgår att de var längesen jag hade en dålig dag eller kände ångest…
För då kom det givetvis som ett brev på posten… jag är aldrig förberedd , och det tar ett tag för mig att förstå , att det är pms som spökar, för jag upplever att den kommer olika dagar i månaden, en vecka sen jag hade ägglossning och ungefär 10 dagar till mens enligt min lilla app. Försöker vara duktig med att följa den eftersom jag vill börja förstå och se ett mönster i hur jag mår.
Dock så upplever jag att pmsen kan vara lite olika från månad till månad. Vissa månader tycker jag knappt att jag märker av den, och andra månader är den som ett svart mörker över hela mig.
♥
När jag får dessa dagar så har jag så mycket olika känslor på en och samma gång, som sköljer över mig, just där och då så känns dessa känslor så äkta. Jag klarar inte av när det blir för mycket runt omkring mig och jag vill helst bara lägga mig ner under täcket och vakna upp nästa dag. Blir så otroligt trött i kroppen att det är svårt att beskriva, samtidigt som jag också är så himla arg i den. En liten motgång kan förstöra hela min dag, Jag blir så arg och ledsen för att jag känner att ingen förstår mig, jag känner mig otroligt ensam där och då. Som en liten minimänniska. ♥ Det svarta mörkret över mig kommer för att stanna, och jag kan inte komma ur det känns det som. Jag kan skicka sms till Rickard och spy ur mig, och jag vill att han ska förstå ( helst innan jag ens gör det) Att jag har en dålig pms dag, han borde ju lärt sig vid detta laget. ( hur jag nu ens kan begära det när jag inte ens själv förstår)
Men hur som helst, jag blir så jäkla arg och ledsen på samma gång när det känns som att han inte förstår.
jag vill bara att han ska förstå… Funderar på att ladda ner app på hans telefon där han också kan se att nu är det dags för pms?
Att han kanske kan inse att det inte är läge att ta en diskussion just nu, utan vänta ett par dagar. Eller alltså jag kommer aldrig någonsin glömma hans kommentar för ett tag sen. Jag ville nästan slå till karln. Inte på riktigt såklart ,men ni kommer fatta.
Jag hade varit hemma med alla barn själv hela dagen, jag hade pms=inget tålamod, barnen hade varit all over the place den dagen, och allt var liksom en ständig kaos, vissa dagar är ju så, som att barnen känner på sig extra väl att idag hörrni, gaggar vi ihop oss alla fyra och är extra jobbiga och extra påfrestande när mamma är som svagast.
Hur som, Rickard kommer äntligen hem. HALLELUJAH! jag åker iväg själv och handlar tror jag att jag gjorde, tog mina AirPods, lyssnade på bra peppande låtar, handlade det jag skulle och åkte hem igen.
Behöver bara komma innanför dörren så är alla barnen på mig och tjatar igen, mamma mamma. jag kommer inte exakt ihåg va som utlöste men det hände något som gjorde att jag återigen kände att bägaren rinner över. Då kläcker min älskade sambo.
” Alltså det har inte varit några som helst problem när du var borta ”
Nä men okej, sparka på den som ligger kände jag då. Det jag hörde var ” att allt funkar minsann så bra när du inte är hemma”
kände mig så värdelös och arg, ledsen. ” Det klarar ju sig verkligen bättre utan mig ”
sprang ut på altanen la mig i soffan och grät som ett litet barn. o så kommer Rickard ut och inte alls förstår. :p
Enligt honom själv så ville han berätta på ett positivt sätt att det hade varit lugnt när jag var iväg. Kände att jag bara ville fräsa till honom att han är helt knäpp.
Visst att han kanske inte menade något illa, men ärligt, hur kan man lägga den kommentaren?
Såhär i efterhand har jag givetvis förlåtit honom, men jag tycker ändå kommentaren var onödig haha. Han visste ju att jag var svag.
Tur man i efterhand kan skratta åt det, men just där och då alltså. Jag är expert på att trycka ner mig själv när jag mår sådär ,och den saken gjorde ju inte det hela bättre.. så att säga =P
Jag inser också att saker jag andra dagar om året kan “acceptera” , dessa dagar jag mår som sämst blir det som en stor böld. En stor börda jag måste få bort för att kunna gå vidare känns det som. Kaoset som uppstår ofta med all skit man rensar och rensar. Jag har insett att jag behöver få bort oredan för att känna ett lugn..
Det är så svårt att skriva om detta för jag känner att tårarna rinner från mina kinder… utlämnande och ensam i mina känslor och tankar.
Men jag också ( när jag inte har dessa dagar) att känslorna som jag känner inte är 100% äkta, jag vill ju såklart fortfarande få ordning på oreda runt i kring, men känslorna dessa dagar är väldigt överdrivna kan jag inse efteråt.
min inte där och då, det är så äkta och jag tror att jag aldrig ska komma ur det.
Dessutom får jag fruktansvärd ångest, jag känner mig trött och utmattad, när man känner att orken inte finns, så måste man ändå göra sina måsten, jag kan ju inte bara lägga mig ner under det där täcket, jag måste ta hand om våra barn. ♥
Och då kommer det dåliga samvetet smygandes att jag inte har samma ork som jag brukar, att mitt tålamod inte är detsamma och att mina öron inte orkar med hög ljudnivå.
Fick en fråga hur hanterar dessa dagar ?
– Jag försökte svara hur jag brukar hantera, och det är ju SÅ enkelt att ge andra tips och råd, men när man är i det helt själv ,så vet jag vad jag ska göra , men att komma dit är svårt.
Att gå ut och röra på sig ( jag bara VET ju hur bra det är) jag var så duktig på det ett tag att gå varje morgon när Leona var lämnad på dagis, jag har varit dålig på det nu när det är kallt.. men ska återuppta det, jag behöver det, Samt att jag ska göra mina övningar, som jag andas igenom. ( läs mer om det HÄR)
Men när jag har dessa dagar försöker jag att släppa kraven och faktiskt bara va, lägga mig ner på golvet medans barnen leker och bara titta på dom, släppa kraven och låta disken stå. Det är något jag har Otroligt svårt med att göra, låta saker va, disken tex den vill jag ta direkt för annars hänger den över mig, ( jag vet ju att jag får ta den sen iaf, ) så då vill jag ta den direkt.
jag blir bara så ledsen, och det gör ont i mig att denna känslor i kroppen ska behöva påverka så himla mycket att det påverkar ens vardag. Jag äter mina Woho, tabletter mot pms, tycker att det stabiliserar något, jag vågar inte sluta med dom eftersom jag tycker att pmsen blir någotlunda behaglig vissa månader, får inte alls dessa utbrott då, utan kan givetvis bli irriterad men inte på samma sätt.
Nu blev det ett väldigt långt inlägg. ♥ Ser Frame mot nästa månads menscykeln, då borde pmsen, vara mycket enklare eftersom den varit så tuff nu.
Nog är det inte enkelt att vara kvinna, men samtidigt är det väl inte så enkelt att leva med oss med dessa besvär heller.
Nu ska vi fortsätta rensa här hemma, det står på schemat idag.
Vad gör ni? sen har jag också tänkt att vi ska börja svara på frågestunden med frågor som ni ställt till mig och Rickard, det ska bli roligt att sätta oss ner och svara på!
Stor kram!
