3 oktober, 2019 - Angelica Sandberg

God kväll fina ni. Idag har barnen haft studiedag och vi har haft en dag tillsammans, började med en lång frukost tillsammans. Sen var det bara att röja runt i köket, det såg ut som en bomb hade slagit ner kändes det som, men efter ett tag fick jag ordning på det också.
Sen efter lunch kom mamma hit och vi bakade kanelbullar tillsammans med barnen. Mysigt och lite kaos, jag undrade några gånger vad vi hade gett oss in på, mjöl och kanel överallt i stortsätt. Men barnen hade roligt och då är det värt att städa igen och igen! ♥

Det är så otroligt roligt att se att mamma mår så bra igen som hon gör nu. Tänk hur nära hon var att faktiskt stryka med i somras, och vi visste inte från ena dagen till den andra om hon skulle överleva. Jag har en bild i telefonen som jag tog när hon låg på intensiven, den är tuff att kolla på, men också en bra påminnelse att kika och man inser hur skört livet är, och vilken fantastisk resa hon har gjort dit hon är idag. ♥

Barnen älskar när hon kommer och hälsar på och gör ”mormor” saker, idag blev det kanelbullar och snart om några månader ska vi säkert baka lussebullar, det är en liten tradition för barnen att göra med mormor. ♥

Leona älskade verkligen att baka, och hon fick tag i mjölet och hällde ut allt på hela hennes stackars lilla deg, det blev inte mycket av hennes bullar kan jag säga, men hon fick styra, hon var så glad att hon fick baka! La upp sina fina bullar med alldeles för mycket mjöl och dekorerade med ett halvt kilo kanel ungefär ♥

Resultatet blev några fina goda kanelbullar, som vi självklart provsmakade, men perfekt att ha tills imorgon på kanelbullens dag. Det är nog första gången vi är så duktiga och bakar egna till den dagen 😉
Sen har eftermiddagen och kvällen i stortsätt bestått av bråk och tjafs med barnen. Jag la mig en sväng när jag fick världens huvudvärk men vilan varande inte mer än i fem minuter, de stora barnen rev hela övervåningen lät det som. Jag kan bli så otroligt ledsen och besviken på dom när det tjafsar hela tiden och bråkar om allt. Sjävklart är de barn och systrar, såklart de inte alltid kan vara överens. Men just nu är de mer osams än sams. Jag pratar med dom varje dag om samma saker, jag känner mig som världens tjatigaste mamma. Men alltså jag undrar ju om de inte har några öron ibland, eller varför de ska vara så svårt att lyssna? Bröt ihop en liten sväng och tyckte synd om mig själv.. Tänk att vi snart ska ha en bebis också hur ska de bli då? Jag vet att jag tänkte samma sak när jag väntade Leona, och det har ju gått hur bra som helst. Jag vet ju att de kan bara dom vill. Men ibland så tar tålamodet helt enkelt stopp. Sen är ju jag extra känslig nu också, och har säkert alla hormoner utanpå kroppen. Men ibland önskar jag bara att de såg saker från mina ögon, hur bra dom har det och att jag nästan tar ner månen åt dom. Men sen vet jag också att jag säkert var likadan själv när jag var liten. Jaja imorgon är en ny dag och den blir säkert bättre. Jag behövde bara få skriva av mig, att ibland få höra att andra har det likadant med sina barn så blir det en liten tröst.
Nu ska jag krypa upp i soffan bredvid min man, tänk att han ändå är min. Jag är så tacksam för att han står vid min sida alla dagar i veckan.
Nu har han dessutom börjat på sitt nya jobb här i stan, och det verkar gå bra och han trivs, han känns mycket mer tillfreds inombords, och det gör mig så glad! ♥