Har funderat på hur jag ska börja det här inlägget, för att det inte ska låta alldeles för bittert. Vill ju inte dra ner stämningen här inne innan man ens börjat skriva. ♥

Idag har jag varit hos sjukgymnasten för bedömning av mina onda foglossning. Jag känner att det börjar bli ohållbart och min kropp orkar inte längre att jobba. Jag som älskar mitt jobb verkligen, men det fungerar verkligen inte med tanke på hur ont jag får, man belastar ju verkligen kroppen både i att stå mycket , gå och att man inte kan göra förhastade rörelser.
Jag fick träffa världens sötaste fysioterapeut. Hon såg ju redan direkt hur jag vaggade fram.
När jag läser sen i min journal vad hon skrivit, så inser jag vad mycket hon upptäckte utan att jag hade en aning om det, och vad man gör för saker helt medvetandes.
”patient har påtaglig smärtpåverkat under besöket, har svårigheter att sitta till på stolen för att avlasta bäckenet”
Jga menar sånt här tänker jag inte ens på överhuvudtaget att jag liksom har problem att sitta still. Jag har fått lite övningar som jag ska göra och även fått lite tips på hur jag ska gå för att inte vagga fram. Problemet är nu bara att mödravården inte har någon läkartid förrän i januari som dom bokat in mig på, helt galet att man ska behöva vänta så länge, så jag blev hänvisad att ringa min vårdcentral, jag gjorde det men kön va sjävklart fylld för dagen. Så ska ringa tidigt imorgon bitti och hoppas på hjälp.

Tänk så mycket besvär denna lilla minimänniska kan orsaka. Men jag älskar henne redan nu så att jag typ går sönder och vet att jag kommer sakna att va gravid när jag inte är det, varför är de så att man alltid minns bara det bra ? ♥

jag har sett att det snurrar runt lite bland annat på instagram och det här med att ta till sig sitt nyfödda barn? Jag har aldrig haft problem med anknytningen till någon av barnen utan allt har bara fallit sig naturligt liksom när man får upp de där lilla livet på bröstet. Har ni upplevt på något annorlunda sätt så får ni gärna berätta, tycker det är så intressant verkligen. Känslan av att ”tänk om” jag inte känner något , hjälp hur skulle det va? Samtidigt så känns de så långt bort eftersom jag redan nu känner en kärlek till henne när hon ligger därinne. Är det normaliserat att det liksom kan ta lite tid innan man känner något för sitt barn? Jag tycker som sagt att de känns så långt bort ifrån mig, men ändå klart massor av tankar kommer upp i huvudet när man läser sånna saker. Tänk ibland var det säkert bättre förr när man inte hade tillgång till Google och alla sociala medier, samtidigt som det också så himla bra, med tanke på all hjälp och pepp man alltid får av er fina följare! ♥

Imorgon firar vi in mitten i veckan att gå in i v29, alltså tyckte nyss vi bytte vecka 🙂

jag ska ringa några viktiga samtal, sen ska jag plugga till provet på torsdag och sen ska vi på ett möte på skolan också, så det blir nog en dag som kommer gå i ett. Nu ska jag nog slå in de sista klapparna!

Puss på er!