Eftersom jag gick och la mig tidigt igår pga min mage så såg jag inte cancergalan tyvärr.
Men jag vet inte om jag hade klarat av att kolla på den ändå, det är SÅ viktigt att titta och bidra till forskningen. Men också så jobbigt. Jag är så fruktansvärt rädd för att få just cancer, sådär läskigt rädd.
Jag kan komma på mig själv att tänka att jag har det så bra, jag har en fantastisk sambo och två underbara barn.. då tänker jag att kan man ha det såhär bra?
All utredning kring min axel/skuldra har ofta relaterat till tänk om dom hittar något.. Tänk om de hittar cancer. Det var en lättnad när alla röntgenundersökningar var färdiga och dom inte hittat något. Då kunde jag släppa det för den gången. Men jag är ändå livrädd för att det ska hända mig, Rickard , eller barnen.
De säger att 1 av tre får cancer, jag blir mörkrädd.
Jag tror aldrig man kan sätta sig in i hur det är att själv har/ha haft sjukdomen.
Men jag kan inte mörka för det, det finns på play och jag tänker titta på det och tänka på alla som kämpar.
VI måste hjälpas åt.
Hur jobbigt det än är så tror jag det är nyttigt för mig att se programmet, och låta tårarna komma.
Jag känner att jag får skrivkramp, men jag ska luta mig tillbaka med min mormor på min axel, min ängel ♥
Hon klarade inte kampen mot cancern, men jag vet att hon har det bra där hon är idag, och jag tror hon hälsar på oss. Min svägerska klarade kampen mot cancern och jag är tacksam att hon finns hos oss. Hon fick sitt cancerbesked strax efter att jag förlorat min mormor, jag fick panik och tänkte nej inte en till.. Men det blev inte en till! Cancern ska inte få ta fler i min närhet.
Sista bilden på älskade mormor och Leia ♥
O fina Jenny ♥
Nu ska jag låta tårarna komma och kika på programmet, jag hoppas på att få mycket hopp efter att ha sett det.
Kram till er alla ♥
