Cancer. Bara jag hör order så får jag ångest.
Denna hemska sjukdom har hälsat på alldeles för ofta i min närhet. Har skrivit ett inlägg om det tidigare ni kan läsa det här.

Min mormor överlevde inte kampen tyvärr, jag tänker på henne väldigt ofta, och nästa gång jag tatuerar mig så kommer jag tatuera in något som symboliserar just henne. Det känns så viktig. Att ha henne nära. Men ändå inte. ♥

Min svägerska vann kampen, men jag vet att hon dagligen kämpar med sina tankar inom sig. Ovissheten att om det en gång kommit, kan det komma tillbaka? Jag tror man har svårt att sätta sig in i hur det känns. Sen är ju risken mindre nu när man får gå på täta kontroller och på så sätt minskar det riskerna. Helt fantastisk egentligen att man kommit så långt. Man får ändå hopp när det finns det faktiskt finns de som övervinner! ♥

 

Jag fick ett samtal i slutet av förra veckan där ännu en i min närhet upptäkt cancer. Alltså jag blir helt mållös. Va fan… Slutar det aldrig detta?  ” Det känns som jag snart själv bara väntar på att någon i min familj ska få det, någon av barnen, eller någon av mig och Rickard” Åh jag får panik av att bara skriva det. HUR fasen hanterar man det? Man har ju inget val.

Jag vet att framför allt en kille just nu kämpar mot just cancern. Min fina vän Madde ringde mig en dag och berättade om vilken fantastik familj hon hade träffat. Alltså det samtalet gick rakt in i mitt hjärta. HELT galet.

Ett litet utdrag från hennes inlägg. 
-” Jag ville så mycket och varje morgonen tittar jag på min son och tänker, den här jävla cancern ska få en tuff match med mig! ”

Det går rakt in i hjärtat detta. Läs hela inlägget —> HÄR!! <—

Jag ber er, tillsammans måste vi låta ännu en övervinna kampen mot Cancern. Alla kan inte göra allt , men alla kan göra något. ♥
Alla bäckar små. Hjälp Kevork att få se sin son växa upp och fortsätta livet tillsammans med sin familj. ♥

Ni kan swisha på 070-4672016 

Eller sätta in på bankkonto Länsförsäkringar: 9024 1714062 

 
KRAMAR/ Angelica