God Morgon från oss. Startade dagen med en lång frukost. Välbehövligt. Så skönt att barnen har lov och att vi kan reglera själva hur och när vi jobbar. Just nu lider vi av sömnbrist här hemma.  Leona har blivit så förkyld, hon snörvlar och hostar 🙁  Jag känner att jag blir så nojig. Inser att man faktiskt blir oroligare ju fler barn man får, Man tänker att det nästan ska vara tvärt om. Diskuterade detta med Madde senast igår, och hon var lika dan, hon som har många fler barn än mig, kan inte ens tänka mig hur nojig hon är vid det här laget =P Är ni också mer oroliga ju fler barn , eller är ni tvärt om?

Det som jag blir orolig och nojig över är Rs-viruset, och det verkar som att det går mycket sånt i vår lilla stad just nu, visserligen kanske det beror på allt man ser i sociala medier. Tänker på alla som är dåliga. Leona är som sagt snorig och hostig. Ingen feber ännu, och jag hoppas inte hon blir sämre. Så typiskt att vi blivit sjuka, hade tänkt att vi skulle kunnat gjort lite roligt i veckan när vi är lediga. Barnen hoppade och studsade och undrade om inte Madde med familj är friska, och det är dom ju äntligen, men nu när vi är sjuka så får vi snällt vänta på att få ihop en liten dejt. Men jag håller tummarna för att vi snart blir friska och att inte fler av oss blir dåliga.

Hon är superglad iallafall. Lilla snuttan! ♥
Men man märker att hon störs av det och sover lite extra om dagarna och lite mer oroligt om kvällarna.
Fick tips på instagram att man ska ställa lök i vatten under sängen, det måste jag verkligen testa!

Sen ska jag bli bättre på att fota lite mer från hemmet, har sett att ni vill det=) Men jag är så kräsen att jag vill att allt ska vara perfekt innan, och vi har så mycket kvar att fixa  😉
Monterade tillexempel gardiner i vardagsrummet igår, blev inte alls så som jag ville, då surar jag ihop lite extra. Måste leta efter ett par andra gardiner som jag tror blir bättre.
Jag är inne i en svacka igen gällande hemmet och huset. Det gör ont i mig. Blir påmind, förbannad, arg , ledsen. Arg igen. Samtidigt som jag försöker tänka på alla som har det värre. Men detta är bland det svåraste vi har gått igenom. Det absolut tuffaste och den största prövning. Tillsammans med familj och vänner har vi tagit oss igenom det. Men även fast allt är ”färdigt” nu så försvinner det inte hur huvudet, och jag tror det kommer ta lång tid att bearbeta. Vi har kommit överrens om att vi ska ge det en chans, ge det en chans att trivas, för att vi vet ju inte. Ibland gör vi det, och ibland inte. Som idag. Vill bara härifrån. Jag hoppas att dessa tankar försvinner, jag vill inte känna, men kan inte rå för.
Jag ser tillbaka på allt vi gått igenom, jag är tacksam, så jävla tacksam för det Madde & Micke gjorde för oss. Jag lovar er att det räddade oss. Jag vet ärligt talat inte vad som hade hänt annars. Jag brukar tänka det om de verkligen förstår vad de har gjort?
Dom skapade en trygghet för oss och en plats för oss att vara på och samla energi, tanka energi till att fortsätta göra resten färdigt! ♥


Det var en sån sjuk känsla att lämna rummet såhär, och sedan komma upp och det såg ut som nedan. Alltså, vilka människor gör en såhär? Usch jag blir tjutfärdig! ♥

Älskar!! ♥

Nu ska jag fixa lite jobb med bilder innan vi ska skjutsa iväg de stora barnen till mormor, hon ville låna dom ett par timmar idag! Barnen är överlyckliga, äntligen ska de bli bortskämda igen, haha!

Puss och Kram / Angelica