Att bloggen följer ens liv i med och motgångar är ju inte så konstigt. Men ibland undrar jag hur mycket man egentligen ska dela med sig av. Det känns så läskigt att skriva alltför privata saker, det är en balansgång att vara personlig men inte för privat. När jag sätter mig och skriver till er , så skriver jag från mitt hjärta. Men det är lite läskigt ibland att göra det, för att jag glömmer ibland hur många ni är som faktiskt läser det jag skriver. Jag glömmer ofta bort att folk i min närhet läser så när jag träffar dom så får man en fråga,och så får man tänka till att just ja, dom har nog läst bloggen. För ibland hinner man ju inte alltid uppdatera och prata med sina nära.

Jag har blivit så väldigt känslig, och gråtmild. Jag får väldigt lätt tårar i ögonen, det är så förbaskat skönt att gråta ibland, tömma ur sig. Fulgråta i ett hörn och komma tillbaka starkare. ♥
Har haft det lite tufft på senaste tiden, det är så jäkla mycket som kommer ifatt. Det vi varit med om det senaste året, känns som en väldig kris. Vi har verkligen blivit prövade, hur fixar man huset med allt vad det innebär, med tre barn. Antal gånger vi haft barnvakt under den perioden ( Eller under livet över lag) är inte många. Vi är inte sånna som skaffar barnvakt i onödan om vi verkligen inte behöver det. Vi har skaffat våra barn, då är det också vi som ska ta hand om dom i första hand, det gör jag också mer än gärna. Vad vore livet utan kidsen liksom? ♥ Men självklart har det varit stunder där vi varit helt utpumpade.
Jag har så svårt att sätta ord på hur hela vårt liv varit det senaste året. När vi stod i det hade vi inget val än att ta hand om skiten.
Men nu när vi börjar smått komma i ordning, så har vi ingen ork kvar till något. Vi roddar det viktigaste i livet, men sen då?
Jag kan bli så ledsen för att jag känner mig som en mamma som inte orkar. Vissa dagar vill jag bara lägga mig under täcket och försöka få tillbaka energi. Men det är så förbannat svårt, jag har fortfarande inte hittat sättet. Hur vi ska få tillbaka energin?
Kan kolla tillbaka på gamla bilder, från när vi bodde i lägenheten och känna att vi var lyckligare då. Det gör mig ledsen.
Till vilken nytta har vi slitit? Drömmer mig tillbaka till den tiden.
När Leona precis hade kommit.♥

Tänker att jag kanske har för höga krav på mig själv, men hur ska man veta att man har det? Hur ska man veta vad som är normalt att känna? När känslorna stormar åt alla håll hela tiden. Jag vet att det finns dom som har det värre, och allt vårt i andras ögon endast är materiella ting. Men för mig, allt har blivit förstört. Ibland känner jag att hela det här huset har krossat hela vår familj. Det är så jävla orättvist. Varför skulle vi råka ut för detta helvete för.
Jag vill känna ett lugn, vara lycklig , känna ro. Hur ska jag finna det?

Men vad vore vi utan våran fantastiska trio. Jag gör allt och lite till för dessa tre!

och för honom också, min lilla hunk. Genom allt och lite till. Jag är inte lätt att leva med alla gånger, men jag vet att tillsammans fixar vi allt. ♥

Drömde förresten inatt att vi fick en till bebis, en liten tjej som fick namnet Lo. Herregud, jag vaknade upp helt kallsvettig. Nöjd över att det faktiskt bara var en dröm, känns inte direkt lägligt att utöka med en bebis till just nu. Men undra varför man ibland drömmer så? Betyder det något. Jag har drömt det två gånger på ganska kort tid, vaknat upp lika kallsvettig varje gång. haha.

Lilla Leona i magen! ♥

Nu ska jag laga lite lunch, idag blir det potatismos och falukorv, sen till kvällsmat ska Rickard göra sin goda lasagne  det var galet längesen vi åt det. Sen tänker jag bara försöka mysa. Solen skiner så man borde försöka sig på att vara ute en liten stund också. Frisk luft mår man bra av.

Tusen tack för att ni kikar in här. PUSS!