Det börjar knoppa på pionerna i trädgården. Älskar pioner, skulle kunna ha de i min brudbukett. Enkla vackra ock stilrena.

Känner mig så himla trött och sliten. Jag vet inte vad som har hänt riktigt, har svårt att ta mig för saker , jag gör måsten men sen orkar jag inte mer. Kan kolla flera gånger på saker jag måste/borde göra men inser att jag inte orkar. Känner mig så fruktansvärt slut som artist. Jag har skrivit om det tidigare och ni är alltid så vänliga här inne och hjälper och stöttar. ♥ borde försöka orka med en lång promenad, vet att man mår bättre av det, men bara tanken av det känns som jag ska bestiga ett stort berg. Känner mig lite folkskygg och tycker det är lite jobbigt att dra på ett smile. Dessa känslor har hållt i sig ett par dagar nu men hoppas de försvinner snart. Vill gärna få tillbaka min lilla energi jag hade innan.

När jag ser tillbaka på året som varit , så har de varit det tuffaste någonsin. Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån tillslut? Man är ju faktiskt bara människa. Men på något vis måste man ju kämpa på och ta sig vidare. Men ibland tänker jag ” vem fasen kommer tacka mig för allt jag gjort när jag kraschat och inte kommer ur sängen? ” jag är faktiskt rädd för att de ska bli så.. Hur vet man att man nått den berömda väggen eller faktiskt är påväg in i den?

Gjort lite förändringar framöver som jag hoppas ska hjälpa, men just nu känns det långt dit. Men jag ska börja med att räkna ner till sommaren och loven. Dessutom kanske man skulle våga sig på att boka ett dygn borta tillsammans med Rickard utan barn. Det har aldrig hänt, har vi varit borta över natt så har vi varit iväg på jobb. Men att åka iväg och rå om oss själva, kanske vore något?

Under eftermiddagen har vi förberett det sista inför morgondagens skolavslutning, vi har bakat en snabb och enkel tårta.
Ska krypa ner i sängen och hoppas på en natt med mycket sömn, och att jag känner mig lite piggare och att jag mår bättre imorgon!  Sorry för ett inte så munternt inlägg..

Kram och var rädda om varandra!