14 augusti, 2019 - Angelica Sandberg

Jag är uppvuxen med två systrar, två systrar som är ganska många år yngre än mig. Jag var 7 år gammal när Felicia föddes, och 10 år när Alice kom. Det är ganska stor ålderskillnad och på någotsätt har jag alltid känt att de har ett starkare band till varandra. Eftersom deras ålderskillnad inte är så stor så har de alltid haft varandra på gott och ont. Jag vet många gånger de har varit så osams, men också starka tillsammans. Jag har alltid varit deras storasyster som levt på mitt liv i min takt och hela tiden varit så mycket äldre. Jag har blivit mamma medans de fortfarande var unga. Det är inte förrän nu när även de börjar komma upp i ålder som vi kommit varandra närmare. Jag är väldigt tacksam att jag inte är ensambarn. Nu vet jag av flera olika anledningar att det ibland kan vara svårt att skaffa syskon till sina barn, eller att ens kunna skaffa ett barn kan vara en stor kamp för många. Jag kan bara föreställa mig hur tufft det måste vara att gå igenom många processer för att sen får sin lilla bebis.
Vi har aldrig haft svårt för att skaffa barn, och det är jag otroligt tacksam för.

En triss i tjejer som är otroligt måna om varandra när det väl gäller. Ibland undrar jag förstås om de ens ser varandra när det är i stridens hetta och den ena jagar den andra medans den tredje springer för livet för att inte hamna mellan det stora syskonbråket. Herregud nog minsann kan de bråka. Men när det väl gäller att stå upp för sina systrar så står dom där, sida vid sida. ♥

Jag är så otroligt tacksam att få vara just deras mamma. Att få följa deras vägar i livet och få vara en del av allt. Ibland känns det som att jag inte gör annat än att tjatar och försöker tillrättavisa. ” Du är världens dummaste mamma, jag får minsann aldrig vara vaken länge” osv osv. Ja tänk, kanske är jag världens värsta mamma i deras ögon just då, men jag hoppas att de kommer tacka mig en dag. För min uppgift är att ge dom en kärleksfull och trygg barndom, där dom vet att det alltid finns en vuxen hemma att komma hem till. Att de alltid har någon att vända sig till när de känner sig ledsna. De ska alltid veta att vi finns. I dagens samhälle tycker jag det är svårt, när vi är så otroligt uppkopplade via surfplattor och telefoner. Alltid ska man vara online. Jag tycker det är bra att barnen kan ha kontakt med sina kompisar via telefoner osv, men jag tycker också att de måste finnas gränser, jag tycker inte att det är OK att barnen ligger vakna till sent efter midnatt för att kika på telefonerna, när de ska upp till skolan dagen efter. Hur skulle de orka det? Våra barn är väldigt beroende av sömn och får de inte tillräckligt så funkar det inte alls. Det blir kaos för dom och de är SÅ trötta dagen efter. Men ständigt får man höra ” men alla andra får ju” en ständig kamp att stå upp för sitt föräldraskap. Men jag tror jag vet vad som är det bästa för våra barn, och jag tror och hoppas att de kommer tacka mig en dag 😉 ♥
Jag hoppas ni förstår en dag hur rika ni är som har systrar vid eran sida ♥

Tänk att den ena börjar 3e klass och den andra 1a klass, mina stora små barn!
Vi tog en tripp ner till stranden, stora vågorna forsade, och självklart var det två minsta tvungna att ta sig ett litet dopp om fötterna innan vi åkte hemåt. Behöver jag säga att de va dyngsura när vi kom hem? 🙂