Andra advent redan. Helgen har svischat förbi och det är redan ny vecka imorgon.
Jag jobbade igårkväll och har känt mig väldigt trött idag. Älskar mitt jobb och trivs något otroligt, men ibland är det tufft och man blir lite dränerad på energi. Känner mig lite extra tacksam och har njutit av varje minut med min familj idag, trots att jag ibland under dagen varit så trött så jag knappt orkat göra något.
Kan va så att mitt järnvärde är påväg ännu mer neråt och därför är jag trött?
När jag var på inskrivningen så var mitt järnvärde på gränsen till lågt , så jag skulle äta järntabletter varannan dag. Jag erkänner att jag varit dålig på att ta dom, så kanske lika bra att skärpa till mig. ♥

Jag har sparat ett gammal inlägg som jag skrev för några veckor sedan, alltså när jag mådde som sämst under graviditen. Konstigt nog så förtränger man det, men jag tänker att jag ändå vill skriva ner det här och berätta att det inte alltid är en dans på rosor att vara gravid. Att man får något fantastisk utav det, är räddningen, men jag ska erkänna att när man mått som sämst så har jag velat kasta in handduken , inte vara i den situationen just då. Samtidigt så strömmar alla dåligt samvete känslor rakt genom kroppen.. Huvudet skriker, va tacksam. Å jag är tacksam varje sekund, men när man kräkts ständigt sen v 6 och det påverkade hela livet, tillslut tär det på en psykiskt. Därför är jag otroligt tacksam att det faktiskt har släppt och är hanterbart just nu. ♥

Skrivet 16 november.

”Du står bredvid din kropp, som att en miniatyr av dig själv står och tittar på, hur du dag ut och dag in hänger med huvudet över toalettstolen och kräks. Ibland direkt när du går upp och ibland måste du först äta en liten smörgås.. för att sedan kräkas upp det du precis ätit , och sen äta på nytt.”

 

Detta var det som knäckte mig mest psykiskt varenda morgon såg ut såhär, sen mådde jag illa hela tiden, aldrig släppte illamåendet, och jag kunde helt plötsligt behöva kräkas. Alla dagar handlade om mat, jag tänkte bara på mat hela tiden, hur och när jag skulle äta, för man ska ju småäta när man mår illa.
Även om jag tog hjälp tidigt av vården så räckte inte tabletterna jag fick , jag hade de starka tabletterna kvar hemma som jag åt med Lucie ( ondansetron) men jag vågade inte riktigt ta dom så tidigt i graviditeten..
Jag var uppe på gyn ett flertalet gånger, besökte läkare tog prover, och hon skrev ut pimperan att kombinera tillsammans med Lergigan comp som jag åt. Pimperan var tyvärr restade i hela landet, ingen visste när de skulle komma till apoteket igen, andra tabletter med samma innehåll var också restnoterade på apoteket.
Fick gå tillbaka upp till läkaren som var uppgiven när hon inte visste hur hon skulle hjälpa mig, hon började prata om att jag skulle köpa vitaminer. Jag sjönk som en sten… Rakt ner under jorden. Kände att jag inte fick någon hjälp alls mot hur jag mådde.

Men när jag står där bredvid läkaren så får hon svar på blodproverna som de tidigare tagit, som visar att jag har lite dåliga värden, jag ligger lågt i natrium. Så jag fick komma tillbaka dagen efter och ligga och få dropp. Det var inget roligt, kände mig så liten och ensam. Stundtals fick jag panik i kroppen av att ligga där fast med en infart i armen.
Men det kändes otrolig skönt att ändå få hjälp, detta är första gången som jag får dropp under graviditet. Tacksam för att de tog ordentligt med prover  , och jag fick även komma tillbaka för uppföljning två gånger för att följa hur det såg ut. Värdet gick upp efter droppet, men sen ner igen.

Men i samband med att jag gick in i runt vecka 13+0 så kändes det som att de vände. Jag äter fortfarande Lergigan och det fungerar, måste också äta lite och ofta, men det är inte alls som förut. Jag mår så himla mycket bättre vilket känns underbart. Nu håller vi tummarna för att det fortsätter och att det inte kommer tillbaka något mer.

Det som är galet är att i samband med att illamåendet blev bättre så blev jag också mer orolig. Jag märker att jag är mycket mer orolig denna graviditet även om jag försöker tänka positivt och njuta av att jag faktiskt mår bra, så därför känner jag mig extra lättad efter  KuB där allt såg bra ut.
Nu räknar vi ner tills det är dags för rutinultraljud, vilket känns sååå snart, om drygt en månad är det dags, och anar att det kommer gå fort med tanke på att det är jul, nyår och mycket ledigt. ♥

Känns så fint och roligt att få dela ännu en graviditet med er, det har och är inte alltid lätt. Därför tycker jag det är viktigt att visa baksidan av allt också , ♥

Nu ska jag krypa upp i soffan med delar av familjen och kika på Sunes jul. En klassiker som man faktiskt aldrig tröttnar på 🙂

Kram och tack för att ni vill läsa.
/Angelica