God kväll. Haft en härlig dag på jobbet, men jag känner att jag minsann är trött, man har verkligen kommit in i sommarfeeling. Men nu längtar jag tills barnen börjar förskola och dagis.. Man märker att de har varit tillsammans med varandra i många veckor nu. Det märks verkligen på syskonbråken. Jäklar va det kan ryka ihop. Samtidigt som det kan ändra och de är jättesams. ♥
Igår när Rickard kom hem från jobbet tog vi en sväng till skogen och gick en liten promenad..

Man gör det alltför sällan verkligen, men man behöver få tillbaka lite rutiner, det är ju så skönt efteråt. Barnen hittade dock mycket att titta på när vi gick, så det blev många stopp.

Rickard och jag passade på att köra springtävling, jag vet inte om jag ska skriva vem som vann haha 😉

Rickard är taggad till max där bredvid, haha. Vi ska se till att få igång de här rutinerna och röra på oss. Framför allt nu, jag fick ett samtal från Madde igår, den kvinnan kan överraska.. ” Jag har bokat in er nu, till extremrun.” Hon vet att jag behöver ha ett mål, och det kan vara kul att spränga gränserna lite och göra något som man aldrig gjort tidigare. Tänk er, 8km hinderbana, med massor av olika hinder på vägen.. Det kan bli tufft men jag tror det kommer bli väldigt roligt. Att göra något tillsammans som ett par jag och Rickard. Inte som kollegor.

Vi avslutade vår lilla skogspromenad i utegymmet som finns i anslutning, barnen lekte i motorikbanan som finns.

 

Nu ikväll känner jag mig riktigt down, tankarna snurrar i huvudet, barnen har retats till max och driver en nästintill till vansinne. Jag känner helt ärligt att jag i dom stunderna kan säga upp mig som mamma, för det verkar inte som man gjort mycket rätt i livet. 🙁 Är det åldrarna på dom som är intensiva? Åh jag får så dåligt samvete för att jag känner såhär.. Vad har jag gjort för fel? Jag har gjort det bästa jag kan. Jag tycker jag sätter gränser men det känns som det är som bortblåst och att de har knäck i öronen. Hela livet utåt känns som en tävlan om vem som är bäst förälder, man läser på flera olika instagramkonton om hur allt i livet är så jävla perfekt, hur mammarollen är SÅ underbar. Självklart är den det också!  Och hur man ska planera inför sitt ofödda barn in i det minsta detalj för att va den där extra perfekta morsan. Men det kommer bita er i röven sen när det kommer ifatt er det verkliga livet. Självklart är barnen de bästa som hänt, det vet ni också, jag skulle inte vilja leva en DAG utan dom.♥ Varför är det så tabubelagt att prata och skriva om sånt här öppet? Nån av alla er mamma/Pappor därute måste ha känt som mig någongång?  Jag skulle behöva andas.. Jag skulle behöva att dom inte drev mig till vansinne i storsätt varje dag. Det skulle vara SÅ skönt.

Ikväll säger jag upp mig. 🙁 Hoppas på att morgondagen blir bättre. Om jag trodde på gud skulle jag be till honom nu, men jag får be till något annat. Hålla alla tummar för att morgondagen blir bättre.

Kram och tack för att ni finns. ♥