Detta kan vara ett av de lyckligast inläggen jag har skrivit här på bloggen. Jag har tidigare berättat om en stor sorg jag länge burit på. Ni som hängt med här ett tag tror jag vet precis vad jag pratar om. Och för er som är lite nya,så ska jag lite kortfattat berätta. Vår familj skulle egentligen varit 5 personer. Årskiftet 2013/2014 blev vi gravida. Gravida med för tredje gången. Omtumlande , inte planerat men ändå så välkommet. Men jag kände redan från start att något inte stämde. Jag hade verkligen INGA symtom, eftersom jag brukar ha kraftiga gravidsymtom när jag väntat tjejerna ( Så tänkte jag att ”då är det en kille denna gången”)
Men hur som så sökte jag för det väldigt tidigt, och jag fick komma upp till gyn på undersökning. Första gången såg de ingeting, läkaren började yra om en cysta som jag hade på ena äggstocken, och sa att han i stortsätt inte trodde att jag var gravid. Jag känner ändå min kropp så pass väl och alla test jag tog visade starkt plus. Så en evig väntan började, vi var tvungen att låta veckorna gå. Det var jul och alla dessa röda dagar. Det kändes som en evighet nästa gång vi skulle på kontroll. Äntligen kom dagen, minns det som igår. Vi skulle varit i vecka 8.
Men som jag känt på mig från start så stod det inte riktigt rätt till… Fostret vad så litet som v 5 och hade ingen gulsäck. Sorgen var total. Fick förklarat för mig att detta skulle bli ett missfall, och vi bestämde då att genomgå en medicinsk abort, eftersom det ändå skulle bli ett missfall, så ville jag veta när det skulle ske.
Jag hade sån ångest , alla som genomgått vet hur det känns när man tagit de första tabletterna , för att sedan några dagar senare ta de sista tabletterna som framkallar… Usch det är SÅ tungt när jag tänker på det. Men tillsammans klarar man allt, Rickard vid min sida. ♥

Men jag har känt en stor sorg efter detta, det känns som vi på något sätt skulle varit 5st istället för 4…
Åren har gått och vi har fokuserat på annat, fokuserat på de två fantastiska barn som vi har,och byggt upp vårt företag. Men det har ändå gnagt i mig långt därinne.

Men nu, NU…..

Är det vår tur.. Vi ska ännu en gång tillsammans gå igenom något så himla fantastiskt.
Det finns en anledning till att jag har mått så sjukt dåligt som jag gjort sista tiden. Rickard, min blivande.. Vad vore jag utan honom i detta? Herregud, han får ta så sjukt mycket just nu. Jag är honom EVIGT tacksam. Jag älskar honom så jag går sönder.
Jag är fylld av lycka inombords att vi väntar vårt tredje barn tillsammans. ♥ Fyra ska bli fem!
Även denna gång kom det som en liten chock, men vi är SÅ lyckliga.

I dagarna har vi även berättat för barnen att de ska få ett litet syskon, de är så stolta. Lilla Lowa ska bli storasyster för första gången, och Leia tror det bor en liten lillebror i magen.. Vi får väl se. Det kommer många spontana roliga frågor ifrån om, mest från Leia.. Hon sa senast häromdagen, ”mamma när du får stor mage, kommer du gå på kryckor då?” Nu snurrar det många tankar i huvudet. =)
Jag hoppas ni vill följa med oss på denna fantastiska resa. Jag kan inte med ord beskriva våran lycka. ♥

På Tisdag är det dags för inskrivning hos barnmorskan, min gamla barnmorska jobbar endast med UL nu för tiden  så denna gången blir en ny. Spännande.
Torsdagar byter vi dag, idag går vi in i v13. ( 12+0). Och nästa fredag är det dags för KUB.
Jag längtar. ♥

Vi har redan fått sett dig två gånger då jag varit så orolig nu i början pga att förra graviditeten gick som den gick, jag har blivit väl omhändertagen och de tar verkligen det hela på stort allvar. Jag är tacksam. ♥ Håll nu en tumme att allt går som det ska denna gång.

 

Kramar / A