Två dagar över tiden. Det kändes som en evighet. Jag har tidigare aldrig gått över tiden med någon av de andra två barnen. Leia 2 dagar innan BF och Lowa 5 dagar innan BF. Jag var helt inställd på att bebis nummer tre kommer ju givetvis också komma tidigare. Säkert ännu fler dagar tidigare än Lowa. Men tji fick vi. BF kom. och ingen bebis. Jag trodde ALDRIG att hon skulle komma ut. Jag hade haft förvärkar i så många nätter, men det blev liksom inget mer än det. Eftersom jag gick över flera dagar försökte jag ställa mig in mentalt på att bli igångsatt. Det är likabra att ställa sig in på det värsta.

Lördagen den 27e Maj, som sagt två dagar över tiden.
I ett par dagar hade jag knappt kunnat göra något hemma, jag ville ju helst ligga under täcket i sängen tills bebis tittade ut. Kände mig stor och pluffsig och jag kunde liksom inget göra ifall jag skulle behöva åka till BB.

Men jag insåg också att går jag hemma och väntar så kommer det aldrig komma igång och  dagarna blir dessutom sjukt långa. Denna lördag ville mamma komma och umgås, och Lowa stack iväg och lekte hemma hos en kompis. Så vi passade på att åka och handla lite och sedan tog vi en fika nere i Mallboden, ett jättemysigt café.

Medans vi satt där började jag få lite sammandragningar.. Rickard tittade på mig flera gånger och undrade vad jag höll på med, lite samandragningar bara svarade jag.. inte speciellt kraftiga utan mer som dessa vanliga förvärkar jag haft alla nätter tidigare. Rickard tyckte det var träligt att sitta på fiket när jag helt plötsligt behövde andas lite … Leia tittade på mig och undrade vad jag höll på med… Bebisen är kanske påväg svarade Rickard! Men det är ju troligt tänkte jag, han har sovit igenom nätter när jag haft sånnahär sammandragningar.. Jag var helt övertygad om att jag Aboslut inte skulle föda barn inom en snar framtid. Vi gick ifrån fiket och bort till lekparken.. Leia lekte, medans mormor tog den sista magbilden på mig och Rickard tillsammans.. sedan åkte vi hemåt.

Lowa kom hem och hennes kompis Melissa ville gärna stanna kvar och leka en stund. Sjävklart inga problem, jag fortsatte vagga lite därhemma. Värkarna kom ganska oregelbundet.. Rickard laddade ner en superbra app och vi började klocka lite lätt.

Slog en pling till Madde, Rickard hade uppdaterad henne lite tidigare med filmer på snapchat.. Pratade lite med henne varpå hon säger ” jag tycker ändå du ska ringa in och säga att du har lite värkar” jag tänkte hon är ju rolig, varför ska jag ringa in svarade jag, ska jag säga ” jag har lite förvärkar”. Hon försökte igen med en mild ton i rösten. ” jag tycker ändå du kan ringa in och rådfråga lite , dom kanske vill ta in dig för en koll”. Tänkte mest att hon är ju galen! Fick lite fler värkar och la på med henne för den gången! Såhär i efterhand när vi har pratat så har hon berättat att hon var orolig att det skulle vara fullt inne på US i Linköping, därför hon ville att jag skulle ringa och “paxa” en plats! Men för att inte göra mig hysterisk så försökte hon linda in det lite enkelt. Jag var ju en anings trög 😉 så det dröjde några timmar till innan jag ringde! Jag överlade med både Rickard och mamma och de var helt på Maddes linje att jag skulle ringa. 3 mot 1. Ni ska inte tro att jag gav vika. Googlade lite istället, där det stod att som omföderska skulle man ha tre värkar på tio minuter då skulle man typ åka in. Jag hade hanterbara värkar med en kvarts mellanrum. Jag är SÅ livrädd för att bli hemskickad så jag vägrar åka in för tidigt! I bakhuvudet klingade även min barnmorska Lottas ord “har du känningar så lägger du dig inte i ett bad och tar panodil, du ringer förlossningen och åker in”  men jag tyckte ju inte värkarna var så jäkla farliga liksom, jag trodde fortfarande att de skulle klinga av..

Hur som helst så lagade vi kvällsmat och vi satt och åt, (mamma var fortfarande kvar..)  fortsatte värkarna, mamma tittade på mig flera gånger och bara sa” hur hög smärttröskel har du egentligen?” ” du måste göra så sjukt mycket här hemma att du bara åka och klämmer ut bebis sen”

Jag tyckte fortfarande att alla var lite hysteriska, efter maten busade vi med barnen. Sen var det läggdags för dom. Mamma säger av någon anledning . ” Näe men jag fladdrar väl hemåt nu då när ni ska söva barn oså” ja gör det säger jag…  ( i efterhand det trögaste vi gjort) hon kunde väl stannat kvar trots att vi la barnen? Det har hon gjort hundra gånger tidigare. Nåväl.

Jag sövde Lowa och Rickard Leia, han hade sin telefon med appen för värkarna och jag andades igenom flera medans jag sövde Lowa. När hon väl somnat så bestämde jag mig för att ringa förlossningen. Klockan är nu 20:36 , det tog lång tid innan någon ens svarade, jag började undra om jag hade ringt fel nummer. När jag tillslut får svar är det inte koordinatorn som svarar utan någon helt annan. Jag förklarar läget men hon kan inte svara så mycket… jag får vänta och efter några minuter får jag prata med rätt person.

Jag förklarar läget ännu en gång, att jag haft värkar sedan eftermiddagen och att de börjat tillta nu. Jag förklarade även att jag haft oregelbundna värkar då Lowa föddes och att jag dessutom hade en väldigt snabb förlossning då.. jag ville ha lite råd , tycker ni att jag bör komma in? Min barnmorska har sagt att jag inte ska ta två panodil och ett bad sa jag och skrattade lite.

” har hon skrämt upp dig så pass fick jag till svar då” eh… näää svarade jag lite snopet. Det hon sa var att vi skulle fixa barnvakt vilket vi hade gjort, svärmor var påväg istället, eftersom jag skickade hem mamma haha! Jag hade inte en enda värk under hela samtalet och jag (min dummer) sa: “smärtlindringsmässigt är det lugnt för mig!” Jag skulle med andra ord inte sagt att det var lugnt för då hade dom kanske tagit in mig på koll. Samtidigt borde de inte sagt att jag skulle stanna hemma med tanke på mina tidigare förlossningar…  Jag fick svaret att “Då kan du stanna hemma ett tag till och så ringer du in när ni sitter i bilen sa hon ” och så la vi på.

Svärmor kom, värkarna blev nu mer intensiva.. svärmor blev helt hispig ,” nä nu måste ni åka. ”

Jag tog mig en dusch först, efter duschen började vi packa lite smått.. sen small det till i hallen och en värk gjorde så jäkla ont att jag sa nu jäklar åker vi. Gick upp och hämtade bilen, slängde till med en sista preggodans till Madde och sen satte vi oss i bilen och åkte in.

Jag ringer förlossningen igen 21:55 och berättar att vi är påväg. Får då till svar ” Ni är välkomna att ta sista platsen här” – “Ni behöver inte köra så fort för vi måste rengöra rummet först” säger man ens dom meningarna till någon som sitter med värkar i bilen påväg in?

När jag lagt på luren säger jag till Rickard vad dom sagt, jag ser paniken och ångest i hans ögon. Han kunde inte köra sakta om man säger så, han fick panik att någon skulle hinna ta platsen före oss. Nu hade de ju bokat den för oss men ändå. Det måste varit sjukt jobbigt. Mina värkar var riktigt kraftiga nu, jag klockade dom, ringde Madde och sa att vi är påväg… Hon fick vara med lite i telefon men när värkarna kom då la jag bort telefonen haha. Hon hörde ju på mig att det var nära.. jag kände hur det tryckte på och jag nästan fick knipa, alltså det måste varit en komisk syn denna bilresa… väl framme på förlossningen parkerade vi precis utanför. Rickard gick i förväg och öppnade dörrar medans jag tog värkarna…  väl framme på nya förlossnignen så vägrar Rickard åka hissen med mig , han är mer hissrädd än mig, men alltså i detta läge? Hur tänker han? Jag vågar inte åka hissen själv, så vi tar de två trappor som är upp. Barnmorskan tittar på mig ” tar ni trapporna upp? Hon tyckte nog jag var helt knäpp.
Hur som helst fick vi iaf komma in på rummet, förlossningen har verkligen blivit JÄTTEFIN. 
Fick ett rum med badkar, tyvärr hann jag inte testa detta. Jag hade mer än gärna suttit där i värmen och fått lustgas samtidigt. Lustgasen är alltid den enda smärtlindring som jag tar under mina förlossningar, så även denna gång.


Vi kom in på förlossningen 22:38. Då skickade Rickard ett sms till sin mamma att vi var framme. Jag fick lustgas direkt, tack gud.. Jag sa även att jag kände att det trycker på ganska så bra, ( med tanke på att det kändes som jag knep hela vägen in). Kordinatorn kom och gjorde undersökning på mig. Jag var öppen 7-8cm redan. Ojdå.. Tur att vi kom in tänkte jag.
Sedan kom Barnmoskan Jessica in och undersköterskan Nina. Två helt fantastiska personer. Vad hade jag gjort utan dom och Rickard.

Eftersom förlossningsavdelningen var full så hade de verkligen fullt upp att göra. Helt SJUKT hur vården har blivit egentligen. Det ska inte få finnas risk att det är fullt på det närmaste sjukhuset när man ska föda barn. Jag märkte dock inte av deras stress. Det enda var att Jessica inte hade hunnit läsa min journal innan hon kom in, men jag hade full koll och uppdaterade henne om det viktigaste, hade jag inte varit fullt klar hade Rickard kunnat uppdatera henne också. Detta var ändå vårt tredje barn. Men jag tänker på dessa stackars förstföderskor. Jag hoppas verkligen det blir ändring. För bara på de här 5 åren sedan sist vi var och födde barn så märker man verkligen skillnaden på hur arbetssituationen förändrats. Så tragiskt. Men vi hade iallafall en positiv upplevelse. Jessica lämnade aldrig rummet från att hon kom in , och det hann hon inte heller. Rickard frågade mig när vi varit på förlossningen i tio minuter om han inte skulle parkera om bilen ( Man får bara stå utanför i 30 minuter) jag gav honom onda ögat och sa att du skiter i det sålänge ingen säger något.
Klockan var 23.10 då har barnmorskan precis satt pvk på mig, då frågar Rickard, kan jag gå och flytta bilen?
Då hör jag hur Jessica svarar, jag vet inte om jag vågar släppa iväg dig just nu. Precis innan har hon även frågat mig om jag vill ligga på sidan i sängen. Jag hade väldigt ont längst ned i ryggen så jag tänkte det kunde vara skönt, fick en jätteskön värmekudde att ha på ryggen. Hon flyttade i ordning mig i sängen så att jag låg på sidan istället. Under tiden tyckte jag det var lite jobbigt att bli omflyttad i sängen medans man har värkar. Men när hon hade lagt i ordning allt rätt, så skulle jag kunnat somna bara rakt upp och ned. För herregud vad gött jag låg. Sa till Rickard att jag skulle kunna somna nu.  Men det gjorde jag inte, Jessica undersökte mig och sa att jag var öppen 8cm. Sedan säger jag att ” jag vill börja krysta, kan jag det trots att jag inte är öppen 10cm?”
Jessica kommer till mig.. 23:20 – Då säger jag – “nej nu kissar jag på mig, eller är det vattnet som går?” Självklart var det vattnet. Tre minuter senare kommer hon ut till oss. Underbara älskade Leona. Föds på sidan. Har aldrig fött så tidigare,men det gick riktigt bra! Hon var så fin. Våran älskade lilla tjej! ♥ 3350gram och 51cm lång.

Bjuder på dubbelhakabilden. Dessa bilder är de enda som vi hann att ta med kameran. ♥

Det finns en sån rolig SMS-konversation som vi har mamma jag och Rickard. Jag kommer aldrig vilja radera den konversationen. ♥

Det har tagit väldigt lång tid för mig att smälta denna förlossning, just för att den gick så himla fort, vi var på förlossningen i 40 minuter.
Läst igenom pappren många gånger, dock stämmer tyvärr inte tiderna i journalen riktigt.. men jag vet ju vad som stämmer ändå eftersom jag har våra konversationer kvar osv.

Vad hade hänt om vi inte hade fått den sista platsen?
Pratade med undersköterskan efteråt och frågade vart vi hade fått åka om det hade varit fullt. Jag tänkte att vi kanske hade fått åka till typ Norrköping, som med bil hemifrån, tar drygt 1h.
Men det var fullt även där, närmaste sjukhus hade varit Eksjö och dit hade vi aldrig hunnit(!). En restid på ca: 1,5h och en väldigt snirklig och tråkig väg. Jag är så tacksam att vi fick den sista platsen och jag slapp föda i bilen. Jag tänkte faktiskt flera gånger på vägen in, när jag knep. Hur tusan vet man om man inte hinner in eller inte? Alltså hade vattnet gått i bilen så hade hon kommit direkt. Eftersom det tog tre minuter från att vattnet gick tills hon kom. Jag är så himla tacksam verkligen. Men jag funderar dock hur jag ska göra om vi skaffar ett barn till. Undra om jag ska se till att bli igångsatt då istället, för att riskera att inte få i bilen. Samtidigt har jag hört att det inte är superkul att bli igångsatt och eftersom alla mina andra förlossningar varit så smidiga och enkla kanske det vore onödigt att utsätta kroppen för det. Nåja, vi får väl se den dagen isåfall 😉

Så älskad från första stund♥

Kram / Angelica