18 april, 2017 - Angelica Sandberg

Tyckte jag hade en skapligt bra dag igår, jag kände ändå ett litet hopp om värken. Det kanske ändå har blivit bättre. Idag har det kommit ett bakslag. Kryckorna är hämtade igår och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag tror ingen som haft foglossning förstår hur vidrigt det faktiskt är? Jag hade inte i min vildaste fantasi förstått att det var såhär det kändes. Att jag haft lite foglossning de andra två gångerna. Men shit det här är ju inte klokt. Jag tittar på kryckorna och gråter. Det känns helt sjukt att behöva ha dom. Jag är en envis sate som gärna klarar mig så gott jag kan själv. Så det är stort att jag tagit hjälp av dom. Men man blir ju ännu ”sjukare” på något sätt. Ännu mer handlingsförlamad när man måste ha kryckor i varje hand. Jag kan inte ens bära min egen väska. Att behöva belasta andra människor i allt. Framförallt Rickard då, som får ta det störta lasset hemma nu men också även på jobbet. Jag hatar det. Jag vill inte vara en börda för någon. Usch vad tårarna rinner. Det är inte såhär jag vill sluta min graviditet.
Ringde upp till mödravården i förmiddags och tänkte försöka få tag i min barnmorska. Men deras telefonkö va fylld för dagen. Så får försöka ringa upp tidigare imorgon. Annars har jag ett besök inbokat hos henne på torsdagsmorgon. Hon måste kunna hjälpa mig, att få tillbaka lite hopp. Just nu känns det som att jag bara kommer bryta ihop och gråta när jag är där på torsdag. Man är liksom på bristningsgränsen hela tiden 🙁

Barnen är så söta, de hjälper till , ger mig kryckorna när jag ska gå någonstans. Vad vore jag utan min fina familj? ♥ O jag vet att snuttan i magen är värt allt detta tusen gånger om… ♥ Men.. just nu känns det hela väldigt hopplöst! :'(

Älskade lilla unge, du är inte stor därinne, men du kan minsann göra dig påmind på alla möjliga sätt. Längtar ihjäl mig, samtidigt som närheten skrämmer mig.. Men det kommer gå bra.♥