Hej på er! Det blev en liten kortare paus, jag fick en kommentar som blev en liten tankeställare. Jag har försökt tänka om och skriva ner punkter för att sedan försöka strukturera upp.♥ Era kommentarer gör så mycket, ni är så fina. Jag blir så glad för varje liten kik ni gör hos mig! t a c k! ♥

Men jag känner mig ändå ganska deppig och har gjort det ett tag. Jag känner mig missnöjd över vissa situationer som jag egentligen inte kan påverka i nuläget. Det i sig är jobbigt. Även om jag älskar mina barn över allt annat, så är det också ibland väldigt påfrestande att va mycket ensam med dom som jag är just nu. Det är väldigt sällan, eller jag minns inte sist jag var helt ensam och inte hade någon av barnen med mig. Är det inte den lilla som vill vara med och hänga på min arm så är det Leia som oftast brukar vilja följa med om jag tex ska åka handla och liknande. Alltså missförstå mig rätt när jag skriver detta. Skulle inte klara mig en dag utan mina barn, för de förgyller verkligen mitt liv. Men jag kan räkna på en hand tror jag de tillfällen ( sen jag blev mamma för 8 år sedan) som jag bara är mig själv och inte mamma. Jag har tidigare inte känt det behovet, men just nu skulle jag bara behöva andas och bara göra ingenting en stund. Men jag tror också att allt hänger ihop.

Det senaste 1.5 året har varit tuffa, en mammaledighet som INTE blev alls som jag hade tänkt. Ett husköp som ÄNNU mindre blev som vi hade tänkt. vi kämpar ständigt med känslorna från den skiten dagligen. Jag känner mig snuvad på mycket.
På mammaledigheten som jag helt ärligt blev tvungen att dessutom avbryta för att kunna försörja vår familj. Erbjudandet om jobbet på Neo kom väldigt lägligt och jag var tvungen att ta det. Just då när vi var mitt i det så tyckte jag att det funkade jättebra. Men jag önskade verkligen att vi kunde ha det ogjort nu i efterhand. Men vad skulle vi gjort? Vi är inte gjorda av pengar och jag tänker inte få det att framstå som att vi har överflöd, för varje liten krona har vi fått kämpa för , och med huset kom miljarders extra kostnader. Som vi absolut inte var beredda på att lägga just då. Vi red ur stormen att fixa själva renoveringen, ser jag tillbaka på det så undrar jag hur vi lyckades?Men på något konstigt sätt gör man det. Men vi får också sota för det i efterhand.

Att dessutom driva ett eget företag på det, behöver jag ens skriva att även det fick ta stryk? Vi är inte mer än människor, men man kämpar tills det tar stopp. För familjens skull. Vi hade inget val då? Men jag önskar så mycket att saker hade sett annorlunda ut. Men jag vet också att jag inte kan grotta in mig i det, det är ju som det är och jag kan inte göra det ogjort.
Det jag kan göra är att inte vara så hård mot mig själv som jag ofta är. Det är inte så konstigt att jag har utmattningssymptom. Jag behöver ta dom mer på allvar, vissa dagar är värre än andra, jag har väldigt lätt att köra på utan att tänka mig för. Då får jag också sota för det.
Jag kan vara så trött på morgonen att jag inte riktigt vet hur jag ska göra för att orka gå upp, när benen är som spagetti. Men sen har jag också världens finaste familj att gå upp till. Men sen kan slentrianen inte alltid vara bra heller. Man behöver ibland chocka kroppen och göra något annorlunda.
Finna något som bara JAG får energi av.
Förr kunde det vara att tex fotografera, men vet ni, det är inte heller avkopplande längre. Mycket handlar om prestation. Man måste presentera. Jag är expert på att jämföra mig med andra.En dålig egenskap. Som skapar ångest i mycket istället. I den perfekta världen som folk vill få den att framstå. När jag ser sånt så kan jag slå ner på mig och bli ledsen och irriterad att jag inte orkar ha det sådär perfekt hemma. Men alla har olika förutsättningar.
Jag ska kämpa med att förstå att jag duger som jag är.

Mammaledigheten börjar dessutom lida mot sitt slut. Känner det med sorg, för sen vi strukturerade om gällande jobb , så har det också varit en stress att få en plats till Leona på förskola. Det är fullt överallt och vi har suttit i kö länge. Det har också varit på frestande att behövt tjata på kommunen, samtidigt som de varit på från jobbet för att vilja veta hur framtiden ser ut. Ett evigt pusslande och en evig stress. Även där har lugnet saknas. Jag kan blir så frustrerad och man ska inte behöva känna så. ♥Det kanske är min sista mammaledighet och ska jag då bli snuvad på den på det här viset. Jag vet jag måste acceptera.Det kommer bli bra för Leona att börja, det är dags. Men jag märker att jag kan gå och älta det som varit och slitas itu när jag inte riktigt räcker till där jag behöver va.  Även om jag älskar att vara med mina barn så kan jag ibland känna att det är påfrestande, framförallt när Rickard väl är ledig så är jag dålig på att göra något bara för mig själv. Det behöver ju inte vara något stort. Men bara så man får endast lite själv. Eller tillsammans med honom. ♥ När vi vuxna får vara med varandra, rå om varandra, prata om framtiden och kanske samla lite energi. Jag har velat så länge men har så svårt att få tummen ur. Jag är dessutom expert på att inte vilja belasta folk i min närhet genom att be om barnvakt både nu och då. Ber vi om barnvakt då är det för att vi inte fixar det rent arbetsmässigt, att det har krockat och att Rickard och jag tillexempel jobbar samtidigt. Men man kanske skulle bryta mönstret och faktiskt skaffa barnvakt åt barnen och bara inte göra någonting?

Mycket tankar och känslor som är svårt att få ur ordentligt, när jag läser så får jag dåligt samvete för att jag skulle vilja åka iväg ett dygn med Rickard ?  Men jag är ju ingen sämre mamma för det? Jag hoppas på att bli en bättre när jag laddat på depåerna med massa energi , kanske vore en bra julklapp till oss själva? ❤️

Fotade en julig bild på de stora tjejerna till ett jobb häromdagen, passade på den dagen som vi hade lite snö. Tänk att de kunde hålla sams i den lilla sekunden 🙂