God Morgon. Har ni ställt om klockan? Det här med att ställa fram och tillbaka klockan. Jag ogillar det lika mycket varje gång, fast det är nog tametusan värre att dra den bakåt. Men helst av allt vill jag slippa något av det 😉
Igår firade vi påsk hos svärmor och vi träffade släktingar från Norge. Mysigt.
Vi kom hem och slängde oss i soffan. Lowa var lite extra gosig med pappa och kröp upp i hans famn.. Medans jag tittade på dom två och deras fina relation så slog det mig att jag är lyckligt lottad som får uppleva dessa stunder. Och att mina barn växer upp i vår familj. Jag är själv ett skillsmässobarn.. Mina föräldrar separerade när jag var 1år ( så från den tiden kommer jag inte ihåg så mycket ) men det jag minns från när jag var liten är att det inte var så vanligt då. Som barn skämdes man lite i skolan för att ens föräldrar var separerade..
I dagens samhälle är det nästan mer vanligt att föräldrarna är separerade än att man faktiskt lever tillsammans med barnens mamma/pappa. Ger man upp för lätt? Eller varför känns det som var och varannan människa separerar såfort det blir lite motigt i ett förhållande? Vad tycker ni, håller ni med mig?
Men för att gå tillbaka till min egna barndom så är jag uppvuxen tillsammans med min mamma, mina systrar och deras pappa. Mamma träffade alltså en ny man och på så vis tillkom mina två underbara systrar. Jag tycker inte jag behandlades annorlunda på någotvis utan tycker att vi barn blev behandlade lika även om vi inte hade samma pappa. Det tyckte jag var skönt. Men ibland när jag tittar på mina systrar idag så tänker jag att de har sån fin relation till varandra. Ibland undrar jag om det beror på att de är helsystrar som deras relation är så bra? Men sen inser jag att det är åldern. De skiljer ganska många år mellan mig och mina systrar. Och de skiljer bara några år mellan dom. Jag blir stolt och lycklig inombords när jag ser deras relation till varandra. Eftersom jag varit med hela deras uppväxt så vet jag också hur osams se varit stundvis.. Men nu när de vuxit till sig så ger de mig hopp, ett hopp att mina två små tjejer också förhoppningsvis kommer få en sån fin relation som de har idag! <3
Sedan fick jag uppleva separationen mellan mamma och hennes man. Jag var äldre då, och hade faktiskt redan flyttat hemifrån.. Men det var ändå en tung grej att gå igenom. När min biologiska pappa och mamma separerade så var jag så liten att jag inte kommer ihåg något. Jag minns inte hur det kändes. Men att uppleva det i äldre ålder, det var ingen lätt sak. Denna man hade ändå funnits i mitt liv så många år. Man blev väldigt arg , ledsen och många känslor. Varför ska man som barn behöva uppleva detta? Och mina syskon?
Men nu när man är vuxen och har egna barn så har man ju en helt annan syn på saker och ting. Som yngre kan man ju inte förstå på samma sätt, man blir frustrerad och förbannad på att ens föräldrar bråkar och inte kommer överens! Men hur fasen kändes det för dom egentligen? Det måste varit så tufft. Att genomgå en separation måste vara hemskt. Så mycket känslor man som vuxen upplever. Sorg i sig själva, och sorg för barnens skull. Jag blir så jäkla ledsen av tanken.
Jag hoppas att jag och min blivande man , pappan till mina barn kommer att leva ihop resten av vårt liv.
♥
En reaktion till “Jag är ett skilsmässobarn.”
Åh, jag håller med till 100. Upplever ofta att folk ger upp för lätt och inte kämpar igenom – alla förhållanden går ju upp och ner. Samtidigt är jag uppvuxen i ett hem med föräldrar som ofta var osams och vet hur otrygg man blir som barn. Och hur jobbigt det är med skilsmässa när man är stor. Så finns det ingenting att rädda är det bättre att separera när barnen är små. Men jag hoppas att mina barn aldrig behöver uppleva det- att jag och pappan kan hålla ihop och att vi kan vara en lycklig familj tills vi dör. Tror ofta att det handlar om att jobba med sig själv, att må bra med sig själv, att välja sina fajter och sänka sina krav. Jag har hellre damm i hörnen än skilsmässobarn.