Min förlossningsberättelse med vår 4:a!

29 e februari. Datumet som bara finns vart fjärde år. Jag vaknade upp strax innan nio förra lördagen. Skönt med en liten sovmorgon, brukar vara bortskämd med det på helgerna när Rickard är ledig, hör hur han trixar i köket tillsammans med barnen och fixar en god frukost.
Jag tar mig ur sängen och går på toaletten. När jag sitter på toaletten så märker jag att det knäpper till i magen, och de börjar rinna vatten.. Inte forsa utan rinna lite, jag tänker att det kanske är vattnet som gått men samtidigt blir jag osäker, skulle vattnet gå nu helt plötsligt? Jag har ju inte ens gått fulltid, jag var endast i vecka 38+3. Jag hade barnmorskebesök inbokat den 5/3 och var inställd på att jag skulle gå dit. Försökte torka mig men misstänkte ändå att de var fostervatten som rann. Klart och fint och ingen konstig färg. Gick in i sovrummet och tog på mig kläder för att kunna gå ut och äta frukost, när jag kommer ut i hallen så känner jag hur det kommer en liten fors i trosorna igen, nu behöver jag inte längre tveka om att det är fostervattnet som gått, jag tittar på Rickard och säger ” ursäkta mig nu, men jag tror mitt vatten har gått” Jag sa det lite försynt för jag var rädd att han skulle bli helt hispig=) Men det blev han inte! ♥ Chockad såklart, men det var vi alla. Jag hade inga värkar, men ringde ändå in till förlossningen innan jag gick ut och försökte äta lite frukost.

Jag var ju precis nyvaken i telefonen och förklarade att mitt vatten hade gått , så vi blev inbokade på en tid kl 17 på eftermiddagen för kontroll. Sen skulle jag höra av mig om jag fick värkar, kände minskade fosterrörelser eller om vattnet ändrade färg.
Försökte äta lite frukost, men de var svårt, helt plötligt förstod jag att om senast 48H blir jag igångsatt och bebis kommer vara här. Så mycket tankar som for genom huvudet.Jag som fortfarande var inställd på att vi skulle till barnmorskan den 5/3 och kanske få en hinnsvepning. Allt detta var nu som bortblåst.
Vi fixade så vi hade barnvakt till eftermiddagen så att vi skulle kunna åka in för kontroll. ♥

Förmiddagen gick, jag tog en dusch, Rickard tog med alla tre barn ner till stan och införskaffade nya örhängen till de stora barnen, jag hade alltså ännu inte några värkar när han åkte hemifrån.
De var borta kanske en halvtimme, han köpte med sig McD påvägen hem, de fick bli smidigt idag till barnens förtjusning såklart !
Under tiden de va i väg och jag gjorde mig iordning ringde jag och pratade med Madde i telefonen, några gånger började jag få sammandragningar, och hon sa ” jag tror ni får åka in innan kl 17! ” Tog några sammandragningar i telefonen med henne , sen la vi på och resten av familjen kom hem. När Rickard öppnar dörren ser han att jag har en värk och tittar på mig, du har ju värkar nu ringer du in igen till förlossningen så åker vi in.
Med tanke på alla andra snabba förlopp så har jag lovat att ringa in i tid denna gång och även åka in i tid. ♥ Även om jag var liiiite envis, så lyssnade jag på Rickard, jag bad även honom ringa hit sin mamma tidigare som skulle ta barnen. Värkarna tilltog ganska så snabbt nu, och jag märkte att Rickard ville komma iväg. Ringde förlossningen och sa att vi kommer in.
Värkarna började hemma 12:30 ungefär och vi kom in till förlossningen och blev inskrivna 14.19

Möttes i dörren av fantastiska barnmorskan Madelene , har träffat henne några gånger tidigare via jobbet, så blev så glad när hon tog emot oss och önskade oss välkomna. Vi blev visade till förlossningsrummet, Madelene frågade om jag hade några speciella önskemål inför förlossningen och hur jag hade fött de andra tre barnen. jag sa att jag egentligen inte hade några större önskemål, att jag ville att de skulle gå bra och att jag ville klara mig på lustgas.
Hon frågade då ” Du vill inte ta emot henne själv ? ”
Den tanken hade faktiskt inte ens slagit mig, och när hon sa det så blev jag osäker om jag skulle våga. Jag sa att jag nog ville det men att vi kanske kunde bestämma oss när det närmade sig. Vilket var helt OK. ♥
Jag kände också under hela tiden ett väldigt tryck neråt, så det gjordes en undersökning ganska så omgående som visade att jag var öppen 5cm.

Efter undersökningen fick jag min efterlängtade lustgas, finns det något mer underbart! Love it.
Barnmorskan frågade även hon fick ta lite bilder under förlossningen, jag som egentligen ogillar att va med på bild, svarade att de va helt okej att hon gjorde det, men att vi efteråt kunde diskutera om de fick använda dom till deras instagram tex.
Jag är i efterhand så otroligt tacksam att jag svarade JA på hennes fråga, för nu i efterhand sitter jag med de bland mest betydelsefulla bilderna för mig. De är SÅ vackra, kan inte titta på vissa av bilderna utan att få tårar i ögonen. Bilderna speglar verkligen mig och Rickard rakt igenom. Att få se teamet jag och Rickard var, alltså hans stöd genom det hela, varenda värk tog vi liksom tillsammans. ♥

Så fantastiskt att få uppleva detta ännu en gång tillsammans med Rickard, efter 12 år tillsammans , så tror man kanske inte att man kan komma varandra närmare, men jag upplever att vi ännu en gång svetsades sammans, han är verkligen min stöttepelare , alltid!

Minns att jag sa att jag hoppades att jag öppnades hundra cm vid varje värk. Värkarna kom med jämna mellanrum men jag hann också att andas och vila emellan vilket var väldigt skönt. Förlossningen gick snabbt framåt och vilket stöd jag hade.
Madelene gjorde en sista undersökning ganska i närtid innan bebis föddes som visade att jag var öppen 10 cm. Jag öppnade mig ganska snabbt från 5-10cm och jag kunde börja krysta lätt när jag kände att det tryckte på.
Tillslut kände jag att det var dags att krysta ut huvudet, vilket gick hur bra som helst, jag kände mig dock lite ivrig att krysta ut hela bebis, ville helst krysta utan att jag hade värkar ;P men jag fick snällt vänta, och det var då jag la mig tillrätta för att sedan göra något som jag är så sjukt stolt över. Jag tog emot henne själv. När jag läser meningen i min journal så rinner tårarna för min kind. Alltså WOW.
” 15.42 , Flicka framföds i framstupa kronbjudning, tas emot av Angelica, skriker direkt Apgar 9-10-10. ” Men alltså snälla vilken jäkla upplevelse! ♥
Jag ångrar inte en sekund att jag vågade, det var SÅ magiskt och man kände verkligen hur magen blev tom när jag tog emot och la upp henne på mitt bröst.
Är så evigt tacksam för att jag ännu en gång fått uppleva en magisk förlossning och jag är så tacksam till barnmorskan Madde som hjälpte mig att våga. Utan hennes fantastiska stöd hade jag aldrig vågat ta emot själv.
Ni som har en förlossning framför er, åh, fundera på att ta emot er bebis själv, för det är verkligen magiskt.

Spelar ingen roll hur många barn man har, snälla detta är SÅ jäkla magiskt varje gång.
Jag skulle kunna göra om det igen och igen. ♥

Sen att jag hade turen att ha en barnmorska med känsla för foto, hur lyxigt? Jag kikar dagligen på bilderna och får tårar i ögonen varje gång. De betyder så mycket för mig. ♥ Stort Tack till dig Madelene för att du gjorde min förlossning helt magisk. Jag hade ju tänkt att detta skulle va vår sista, men hur kan man bestämma sig för det när man skulle vilja uppleva det igen? ♥

Denna gången åkte vi iallafall in till förlossningen i ganska god tid, sist var vi inne i 40 minuter med Leona, denna gången var vi inne i 1 timme och 20 minuter. Bra med lite marginal ändå. 😉
Denna förlossningen är den absolut snabbaste från första känning tills att hon var ute, drygt 3 timmar smärta. Dumt att klaga på det. Är så galet nöjd med hela förloppet och mina hormoner efter denna gång har varit helt all over. Jag har nog förträngt hur blödig man är, vissa dagar sprutar tårarna helt okontrollerat men det börjar bli bättre.
På något vis så var jag så inställd på att bebis inte skulle komma något tidigare, så det tar lite tid att smälta allt. Men jag låter mig själv fulgråta i ett litet hörn ibland om jag behöver.
Men jag är så otroligt lycklig och tacksam att hon är på utsidan.

Vi fick stanna kvar och sova över en natt på BB hon och jag tillsammans, det blev inte många timmars sömn, jag hade svårt att inte kika på henne och jag ville hela tiden hålla min hand på henne, för att se så hon andades.

Så va vägde hon våran tjej? Som jag skrivit tidigare så var jag ganska orolig för att hon skulle vara stor. På tillväxt ultraljudet visade sig att hon räknades 10% större, och våra andra barn har vägt förhållandevis ganska lite , 3480 respektive 3350 och 3310gram.
Men denna lilla tös, vägde in sig på 3970gram och 50cm lång. Visst var hon en liten mullis!  Jag hade rätt hela tiden, men jag hade inte behövt va rädd för själva förlossningen för det, för upplever inte alls att jag på någotvis hade en jobbigare förlossningen med henne än med de andra. ♥ Men tacksam att hon föddes i vecka 38+3 , tänk om jag gått fulltid, undra vad hon hade vägt då, hihi.

Nu njuter vi i våran lilla bebisbubbla för fullt, syskonen ger henne så mycket kärlek och de blir nästan lite osams om vem som ska hålla och mata. Så det går ingen nöd på kärlek. Än så länge har jag inte märkt av avundsjuka från Leona, men det kanske kommer, jag försöker att hon ska få vara så delaktig som möjligt vid matning och blöjbyten. 

Just nu funderar vi på namn, jag tror vi har bestämt oss, men vi känner fortfarande lite på det. Men så fort vi bestämt oss så ska jag avslöja det för er. ♥

Välkommen till familjen lilla du, tänk att de var just DU som låg därinne i magen och sparkade, tänk att de var just DU som fick mig o kräkas i nästan 20 veckor. Och se till att jag knappt kunde röra mig de sista veckorna, men Så värt. Skulle göra det om och om igen. ♥
Känner mig otroligt tacksam och lycklig, tack för att ni ville läsa.
Puss på er!