God kväll hörrni!
Jag har ju egentligen inte tagit en paus härifrån, men på något sätt har tiden inte riktigt funnits, jag vet att det var lite samma sak när jag bloggade och Lowa var nyfödd,Alltså ( 2012) det prioriterade inte på samma vis, MEN med det sagt..
jag älskar egentligen att blogga och jag tänker att nu ska jag bli bättre.. jag satt nämligen häromdagen och kollade tillbaka från när jag började blogga, tänk att jag bloggat sen 2010.
Vad mycket det hänt sen dessa, fyra graviditeter finns sparade här, någon dag ska jag sätta mig ner och läsa igenom dom. Så mycket känslor och mycket minnen.
Under tiden som jag har varit lite frånvarande här så har jag ändå uppdaterat instagram flitigt, jag gillar att kunna göra det snabbt och enkelt i farten, MEN jag har också märkt att det givit mig en hel del ångest.
prestationsångest, överanalysera bilder jag ska dela, allt från redigeringen till att om bilden duger.
Så funderar jag högt för mig själv, VEM ska tycka att det ”duger” ? Vem är det som säger att det INTE duger. Det är bara jag själv med mina konstiga hjärnspöken och prestationer. Jag vill inte känna att det är ett tvång och en prestation, jag vill dela hjärtligt rakt ifrån hjärtat, så som jag känner för dagen och dela den bild jag tycker passar in med den text jag ska skriva.
Sen får vi inte glömma bort att detta är mitt intresse, just med foto, jag har fotat så länge och sedan jag drev mitt eget företag inom foto 2014 så har jag alltid älskat det, även om det varit och är mitt jobb stundtals även idag. jag hade någon nyårslöfte ett år att börja fota mina egna barn mer, och det tycker jag ändå att jag har blivit bättre på, ett tag hade jag hårdiskar fyllda med massor andras barn , medans jag sällan fotade mina egna. Det blev så på något vis när man jobbade med det, då ville jag inte ” jobba” hemma om ni förstår, så idag känns det bra att jag inte har foto som min huvudsyssla!
Alla dessa bilder är ju det barnen kommer ha kvar att minnas sen när de är så gamla och man själv gått ur tiden, haha lika bra att slänga in lite åldersångest när vi ändå är igång! Skämtosido, detta inlägg ska inte fyllas av ångest. Men jag vill fylla det med ord och känslor som jag känner just nu. ♥
Lucie den lilla rackarungen har hunnit bli över 10 månader, alltså var tar tiden vägen?
Hon kryper ( det började hon med när hon var 8 månader) . Hon ställer sig mot allt, klättrar överallt och framförallt, hon stoppar precis ALLT hon hittar i munnen, jag vet inte hur många gånger per dag jag dammsuger, men lika tusan hittar hon alltid något att stoppa in.
Detta är ju något av min största fasa att hon ska få in något och sätta i halsen, så jag är ju var och varannan minut och stoppar in ett finger i munnen för att se så att hon inte har något olämpligt i munnen.
Kan inte minnas att de andra barnen varit såhär galna i att stoppa i saker i munnen, eller så har jag förträngt.
Har era barn varit sånna som stoppar in allt de hittar i munnen? ♥
mitt lilla busfrö! Älskar dagarna med mina barn.. Igår var första dagen på länge hemma med bara Lucie, det kändes så tyst och konstigt på något vis.
Även om man ibland kan vara väldigt, trött och irriterad på kaoset som kan uppstå med alla barn hemma, så är jag aldrig hel inombords förrän alla är i flocken är hemma! ♥
Ska vi ge oss på att försöka blogga några gånger i veckan, tänkte skriva en gång per dag, det vore väl absolut roligast! Men alla ni som är kvar, hur många inlägg önskar ni? Korta, långa? Vad vill ni se mer av?
Kom gärna med massa inspiration och pepp nu, för nu känner jag mig taggad! ♥
Nu ska jag sätta min i soffan och kika på vår tid är nu, vi har sett klart hela serien, men blev sugen att se om den igen , den är verkligen så jäkla bra, har ni missat den, för guds skull KOLLA!
Vi hörs snart igen, Tack för att ni kikade in och läste!
PUSS på er!
