Jag känner mig så ledsen. Jag bröt ihop totalt, det kändes som att hela världen rasade samman..

Idag var dagen då jag skulle träffa läkaren på US i Linköping, som ni vet så har ju jag inte sett fram emot det här besöket eftersom jag varit så nervös inför kortisonsprutan. Rickard var med och det kändes tryggt.

När vi väl kom in till läkaren så pratade vi lite, hon kliade sig lite fundersamt och det finns egentligen inget konkret som dom kan fastställa, gör vi detta så kommer du bli bra. Det har jag vetat om sedan länge, att dom inte riktigt vet vad det hela beror på. Min sjukgymnast som jag har i Linköping kom också in och tittade. De kikade tillsammans på min ”utbuktning” och eftersom röntgen aldrig visat något fel på skulderbladet så beror utbuktningen på att muskeln bakom har förtvinat, så denna måste jag med andra ord träna upp igen. ( o va jag förstod så berodde detta på att jag fått kortison där)

Sedan var det dags för att ta denna jäkla spruta. Jag har ju gjort det en gång tidigare och vet hur det kändes den gången.. men denna gången var hundra reser värre.. Jag bara kände hur jag fick panik, Rickard höll mig i handen, sjukgymnasten försökte prata med mig under tiden. Men det gjorde så JÄKLA ont att få sprutan rakt in i axelleden. Jag grät, kunde inte andas och hyperventilerade. Usch aldrig mer vill jag göra detta.

   
 Efter att jag fått sprutan så kom det även in en överläkare. Jag vet att han också är lite insatt i mina problem och det var skönt att träffa honom. De förklarade att de kollat på mina röntgenbilder men att dom egentligen inte vet om dom kan hjälpa mig mer än vad de redan gjort.  Det som kommit fram när vi gjort röntgen är att min axelskål har en annorlunda form. Det som läkarna funderat på är om mina besvär bak i skuldran beror på detta. De diskuterade väl egentligen lite högt tillsammans med mig, vad dom egentligen kan göra för mig.
Det som dom kan göra är att gå in och operera skålens form. Detta är vad jag förstod på läkaren en ganska stor operation, och de vill gärna inte in och operera i onödan.

Och eftersom de inte kan garantera att det blir bättre efter en operation så ser det ganska mörkt ut. Men de har övervägt att prata igenom detta med deras ”team” så får vi se va de kommer fram till…

Jag frågade överläkaren om jag behöver vänja mig vid att leva med detta.. Hans svar blev kort och gott..
Ja……

Där och då brast det igen, jag kunde inte hålla tårarna borta. Att få det hela definitivt att vi kan inte göra mer. Det gör så jäkla ont!! Man har ändå haft hoppet kvar att det ska bli bra, men efter idag så insåg jag att jag kanske faktiskt måste börja acceptera att det kommer vara såhär, och leva mitt liv utefter det. Så hur gör man det då utan att känna sig värdelös?

Vi avslutade besöket med att trots allt försöka tänka lite positivt, det är ju ingen dödlig sjukdom och det finns de som har det mycket  värre. Så jag ska försöka tänka positivt, det kunde varit värre. Men det är jobbigt att vänja sig att leva med en kronisk värk.. 
Men jag tänker ha en riktig tycka synd om mig kväll och äta massor choklad. Det är jag värd.
Jag ska komma ut ur detta starkare.

Tack för att ni finns! ♥