Baby no 5 ♥

Hej i kylan, hur har ni fått någon snö ännu?

Jag delade för ett tag sedan den stora nyheten på instagram som jag burit på ett tag, nämligen att vi väntar vårt femte barn! ♥
Det känns på någotvis ännu mer verkligt sedan det blev officiellt. En liten skräckblandad förtjusning.
Att jag velat ha ett till barn har jag känt länge, men att det skulle bli exakt just nu.. var ingenting vi planerade. Så att det blev som det blev var tydligen meningen. ♥
Jag ska erkänna att jag var väldigt nervös när jag märkte att mensen var sen, inte alls förberedd på detta, det borde varit omöjligt så att säga.. Så när jag tillslut vågade göra ett gravditetstest nästan en vecka efter att jag skulle haft mens, visade sig ett tydligt plus. Jag blev så himla tagen av mina egna känslor, att jag ändå på någotsätt blev så chockad.
Oron började genast i hela kroppen, tanken på hur jag skulle må denna gång. Eftersom jag mått otroligt illa de fyra andra gångerna… Kanske jag slapp det denna gång?
Alla oro för att det skulle ske ett missfall strömmade genom huvudet var och varannan dag. Jag hade svårt att glädjas åt att jag var gravid i början , då själva oron tog över. Innan jag visste att allt såg fint ut.

Veckorna tuffade på, runt v6 började jag må sådär galet illa och kräkas, jag fick panik av känslan och ringde mödravården direkt, som skrev ut Lergigan comp, tabletter som jag ätit tidigare graviditeter men som inte hjälp hundra procent.
Denna gång hjälpte det de första veckorna riktigt bra och jag mådde inte illa längre . Så himla skönt, jag var glad och tacksam för den snabba hjälp jag fått och att jag kunde leva på någorlunda normalt med medicin.

Veckorna tuffade på , och det blev fredag och dags för begravning av min farfar som gått bort sen en tid tillbaka. Vaknar på morgonen och går på toaletten, ser att det kommer blod… som att man får en mens… Jag får panik, öppnar dörren till Rickard som precis står färdigklädd att gå till jobbet ett par timmar innan vi ska på begravningen, jag säger åt honom att vända, du kan inte gå nu. Jag har börjat blöda. Förvirrad , ledsen och alldeles säker på att jag fått ett missfall. Jag ringde gyn direkt för att jag ville ha en tid och se vad denna blödning stod för. Dom ringde upp en halvtimme innan farfar begravning började, jag stängde in mig på toaletten och förklarade var jag upplevt.
” Det är troligen ett missfall du fått, det du kan göra är att ta ett nytt gravtest om två veckor!”
Jag bönade och bad i telefonen att jag skulle få komma på en koll, men det var omöjligt, det fanns inga tider och sen sa hon i andra luren ” dessutom är det fredag em” – Ja oj ber om ursäkt att jag började blöda en fredag, tänkte inte på att det kan va ont om tider då hade jag lust att säga.
Jag hade vid detta laget också slutat att blöda vilket jag tyckte va lustigt. Hon på gyn berättade även att om det var så att det var ett missfall, vilket det troligt var poängterade hon, så skulle alla mina gravidsymtom försvinna. Jag la på luren, tog på mig jacka och skor och skyndade mig till begravningen av farfar, torkade mina tårar för att ingen av de stora barnen skulle se.
Begravningen blev liksom extra tung, alla mina tankar och känslor överallt. Ovissheten som åt upp mig inifrån.
Jag bestämde mig för att sluta ta lergiganen som jag åt , till vilken nytta när jag ändå inte var gravid. Lördagen efter blev den värsta dagen, jag hade fått till mig att jag troligt hade fått missfall och jag skulle inte ha några symtom kvar, jag kände mer symtom en någonsin. Jag var sängliggandes hela dagen, sent på kvällen efter att jag hade kräkts flera gånger, och inte kunnat äta eller dricka bestämde jag mig för att ta Lergigan trots allt, något står inte rätt till. Jag hade bara blödigt i ca 1h på fredagen, och jag kände mig mer gravid än någonsin.
Jag visste att jag inte skulle få hjälp via gyn för det hade hon klargjort på fredagen, jag skulle endast återkomma om jag kände att jag mådde dåligt pga ev infektion.
Det finns en människa i min närhet som inte är som någon annan, det är min barnmorska som jag haft under graviditeten med Lowa. Så vi har ju fått en speciell relation, nu jobbar hon enbart som barnmorska och gör ultraljud.
När jag inte fick någon som helst hjälp från gyn, så skrev jag till henne om det fanns möjlighet att få komma så vi kunde kika hur det såg ut. Var jag gravid eller inte. min hjärna skulle inte klara av att vänta i 2 veckor på ett gravtest.
Dessutom skulle jag samma vecka ta prover på mödravården.

Minns väl när tisdagen kom och jag skulle ta prover på em på mödravården, strax innan klämde min barnmorska in mig för att ta en snabb koll med ultraljud för att se, var jag gravid och skulle jag kunna ta proverna på mödravården.
Det var många frågor som behövde svar. Jag la mig på britsen, nervös så jag skakade. I rummet finns en stor tv som man kan titta på för att se samma som barnmorskan ser på sin maskin. Rickard satt tätt bredvid mig på en stol.
Jag visste inte vad jag skulle göra, sa till min barnmorska, att jag blundar först, jag vågar inte kolla, du får kolla först hur allt ser ut. Hon var hellugn, jag var helspänd. När hon sätter ultraljudet på magen så tar jag bort händerna och tittar på skärmen, ” du tittar ju ändå säger Rickard” … -Ja jag vet! ♥

Ser direkt att det finns ett litet foster, men jag ser inte om hjärtat slår. bilden ovan som ni kan se är ifrån det ultraljudet.
Efter några sekunder säger barnmorskan, här ser ni det lilla hjärtat som slår. Det kändes som att det tog flera minuter innan hon ens sa något, jag började gråta av lycka, jag hade inte fått ett missfall… ♥
-Men, säger hon.
Hundra tankar i huvudet, vadå men, vad ser hon nu? Ser hon att det ändå är något fel på fostret trots att hjärtat slår, ( Detta har vi nämligen varit med om tidigare mellan Lowa och Leona. )

– Men jag kan se att det har varit två..

Jag hade alltså fått missfall med en tvilling. Från början var det en tvillinggraviditet men endast ett foster har överlevt, så blödningen på fredagen innebar ett missfall, men jag var fortfarande gravid.
Den chocken och den känslan att det faktiskt var en liten kvar… Tacksam, samtidigt en sorg för man undrar ju såklart vad det kunde blivit med det som inte överlevde. Men o andra sidan är jag tacksam, detta skedde tidigt i graviditeten och jag är glad att min kropp tog hand om det på rätt sätt. Tacksam också att jag fick hjälp att få rätsida på vad blödningen var, att det faktiskt fanns en förklaring till det hela. O tänk…. de var fortfarande en liten parvel där inne. ♥
Glad i hjärtat gick jag bort till mödravården och skulle ta prover, jag var några minuter sen till provtagningen , och när jag kom dit så trodde de inte att jag skulle komma eftersom de hade läst i min journal att jag hade fått missfall.
Tänk om jag inte hade fått se att det var en graviditet kvar, Mycket tänk om.. O fruktansvärt att de skriver så i journaler utan att ens ha kollat. Allt baserat på mina ord som jag sagt på telefon.
Jag hade ju fått ett missfall, men i detta fall betydde de ju inte att jag inte var gravid. Tänk hörrni om vården inte skulle va så ansträngd och alla som behöver skulle kunna få den hjälp…

Nu blev det bra tillslut, och vi är här där vi är idag. Men jag har inte mått så bra alls faktiskt.. det har varit tungt. men det tänker jag att jag skriver i ett annat inlägg, annars blir detta en novell 😉 ♥

Efter i fredags efter vi varit på Kub och sett att allt ser bra ut, vågar jag sakta börja tro på det.
Tro på att vi faktiskt blir en till i familjen till sommaren. ♥ Vårt femte lilla mirakel. Känner mig tacksam. Att kroppen låter mig göra detta en gång till.

Tack för att ni ville läsa hit och följa vår resa.
Puss o kram