Graviditet nummer 5♥

Min förlossningsberättelse med vår femma. Det var på håret att vi hann in.

Såhär ser min absolut sista gravidbild ut, jag tog den 1/6 på självaste bf enligt appen. Som jag skrev i tidigare inlägg hade jag en tanke om att gå till barnmoskebesöket jag hade inbokat den 3/6 på Lowas födelsedag. Men tänka sig, liten lillasyster hade andra planer.  Hon är här nu, tog oss alla med storm, vi njuter , gosar.. pussar på henne och det är många här hemma som inte kan få nog av att hålla i henne, de kan nästan bli lite osams om vem som ska hålla och hur mycket någon av systrarna hållt. Livsfarligt om någon annan råkat hålla fem minuter mer än nån, ni förstår ju så orättvist det kan va i livet 😉
Men så tacksam att hon är här och jag vet att många vill läsa om vår förlossning, så jag tänker att jag ska försöka skriva ner min upplevelse. ♥

Som sagt vi kom till själva BF, och dagen var lugn, jag hade slutat känna efter och undra om de snart skulle sätta igång, jag vet av erfarenhet när jag gick över tiden med Leona att när jag väl släppte allt så satte det hela igång, men det är ju också otroligt mycket enklare att säga än att göra. Men jag bestämde mig för att sikta in mig på barnmoskebesöket som jag hade på fredagen. Då tänkte jag att då måste de gå att göra hinnsvepning och hjälpa kroppen. Men tillbaka till onsdagen, dagen gick och jag kände inte något speciellt, en och annan sammandragning kanske, men det har man ju haft länge tillbaka.
Sen när vi skulle gå och lägga oss inför natten började jag få lite förvärkar, ni som läst min blogg tidigare vet att jag har haft många nätter med förvärkar, som lurat mig, de har kommit men inte egentligen gjort speciellt ont, inte så ont att jag klockat dom, och jag har också kunnat somna ifrån dom, för att senare vakna upp dagen efter och allt avstannat. Så trodde jag att det skulle vara denna gången också, jag hade förvärkar till och från, gick på toaletten, och sedan runt 03 somnade jag ordentligt, och sov till ca 06.30.  Jag vaknar upp dagen efter alltså den 2/6 av att det är dags att gå upp med barnen, alla ska iväg till skolan och förskolan, så var vår tanke iaf. Skickar godmorgon till mina närmaste ifrån sängen på snapchat. Jag vaknar inte av att jag har ont eller så, tänker att de som vanligt har stannat av. Jag ligger kvar och drar mig en stund i sängen, sen är det dags att gå upp och starta dagen. Men kl 07:09 ( minns det så väl för jag skriver det i sms till Rickard då han är i ett annat rum) Så smällde till som en blixt från klar himmel med en värk som verkligen gjord ont. Messar att nu har jag en värk som gör ont, varpå han tycker jag ska ringa förlossningen direkt. Jag tänker att jag kan ju inte ringa när jag har fått en värk. Samtidigt så har jag lovat att åka in i tid, eftersom jag har väldigt snabba förlossningar i bagaget.

Jag fick några värkar ganska tätt som gjorde ont, så jag beslutade med att ringa förlossningen, jag får en värk precis när dom svarar på förlossningen, men jag får iallafall fram mitt namn och att jag väntar mitt femte barn. Barnmorskan frågar var jag bor, och säger sedan, ” jag tänker vart ni ska kunna åka”  jag får panik, allt jag varit orolig för under graviditet är att de ska skicka mig vidare till annat sjukhus. Jag svarar ” Du kan inte skicka mig någon annanstans” Det är omöjligt.
Varpå hon svarar ” men jag har två andra mammor påväg hit innan dig” Jag påtalar då att jag återigen inte kan bli skickad någon annanstans.  vi har ändå 45 minuter i bil till närmaste sjukhus.
Barnmorskan i andra luren säger då ” okej, jag litar på dig och din kropp och du väntar ditt femte barn, du är välkommen hit” Det står dessutom skrivet i min journal att jag har stor oro för att inte hinna in till förlossningen. Alltid varit min skräck.

Under tiden som jag ringde förlossningen och kämpade med att ta på mig kläder så ringde Rickard hit svärmor som fick åka från jobbet, just denna dag hade min mamma bytt pass och jobbade tidig morgon, hon jobbar alltid kväll annars. Men inte denna morgon. Så svärmor cyklade hit i en himla fart, alltså blev så förvånad att hon kom hit så fort, Rickard packade bilen och sen åkte vi. Vi lämnade hemmet 07.40.
Värkarna kom så pass ofta och gjorde så pass ont att vi inte klockade dom, jag fokuserade på att andas långa och djupa andetag. Men jag minns att Rickard tittade till på sin klocka i bilen någon gång i början av resan och sa, ” värkarna kommer ungefär med 2 minuters mellanrum. ”

Resan in känns ganska diffus, jag koncentrerade mig på att andas igenom alla värkar, blandat med att jag var orolig för att vi inte skulle hinna in. 45 minuter är långt i den här situationen. Bilresan går dock bra, Rickard frågar någon gång om jag behöver ha en hand att hålla , jag känner bara att jag vill att han ska låta mig va. Det enda jag kunde fokusera på var att andas. Jag ville bara att han skulle fokusera på att köra oss till sjukhuset. ♥ när vi börjar närma oss Linköping så känner jag att jag i stortsätt måste knipa vid värkarna, det ändrar karaktär och jag kan längre inte andas djupt igenom. Jag behöver i stortsätt hyperventilera.. fasen ska vi ringa 112 stanna och låta ambulans komma tänker jag flera gånger.
Samtidigt vet jag vägen till sjukhuset, kört den så många gånger själv när jag pendlar denna väg. Sååå nära nu. Vill hinna fram.

när vi närmar oss så ser vi att det är vägarbete med rödljus och bilkö. PANIK, vad gör vi nu?
vi blir stannades i några minuter, men som tur är så rullar det på.. Vi närmar oss sjukhuset, jag kniper vid varje värk.Säger till Rickard ” nu ställer du bilen precis utanför, går och ringer på klockan, ta inte med några grejer utan se till att vi kommer upp nu”
Hur jag ens kommer ur bilen vet jag knappt. men kommer in och in i hissen. Så hamnar vi precis utanför förlossningen och får igen ringa på klockan för att bli insläppta.  Återigen dröjer det vad som känns som en evighet, men det handlar om några minuter tror jag innan de öppnar. Jag tar ännu en värk, Sen möter jag upp Barnmorskan Emma, eftersom jag jobbar på neo vägg i vägg så stöter jag på barnmorskor titt som tätt.Vi jobbar ju tätt med dom ibland, så man känner ju igen de som jobbar. Emma har alltid sitt hår så snyggt uppsatt, så jag ger henne komplimang för det medans vi tillsammans går in till rummet vi blir visade. Jag säger också att jag tycker det trycker på lite.
Precis när vi kommer in på rummet får jag en värk och jag hör barnmorskan säga ” Jag tar några ord med Rickard för jag har inte hunnit läsa på i journalen” Hon säger också att hon vill undersöka mig. Jag minns att jag drar ner mina byxor halvvägs och lägger mig på sängen på sidan. Emma försöker sätta ctg-kurva men ger upp direkt, och säger” kan du lägga dig på rygg för jag känner att jag vill undersöka dig. ”

Jag lägger mig på rygg och sen hör jag bara Emma säga. ” Angelica, nu kommer din bebis om två värkar” De ringer även på klockan efter en undersköterska här för de hade inte hunnit förbereda någonting. De var nog inte beredda på att jag skulle föda direkt. Jag hann inte ens få in infart, ingenting. Vilket aldrig sattes sen heller, de kunde ge mig det jag behövde ändå.
Sen får jag upp lillasyster på bröstet. ♥
Jag blir nog lite chockad för de ber Rickard lägga händerna på bebis tillsammans med mig. Jag tror varken jag eller Rickard förstod att det var SÅ nära som det var.

Älskade lillasyster tar oss alla med storm.  Barnmorskan sa ” ja ni väckte oss verkligen nu”
Sen förklarar hon att vi blev inskrivna på förlossningen 08.30 och hon är född 08.33. Tre minuter va vi på förlossningen.
SÅ fruktansvärt tacksam att vi hann in, men det var verkligen på håret. Jag blev dock snuvad på lustgasen, inte ens den hann jag med. Sen fick vi gissa vikt, jag gissade på 3400 vilket var rätt på pricken, och sen var hon 50cm lång. Lilla pluttan. Jag som varit orolig att hon skulle vara stor.

Hon frågade mig också när mitt fostervatten hade gått, och det märkte jag aldrig att det gick som med Lucie. Dock i efterhand så tror jag att jag nog läckte fostervatten innan, jag blev ju förkyld och hostig i slutet. Alla gravida vet att det kan vara lite svårt att hålla tätt i slutet när huvudet ligger nära urinblåsan och trycker. Framförallt när man tex hostar. Jag trodde att jag kissade på mig varje gång jag hostade, men i efterhand så tror jag att jag läckte fostervatten. Har även pratat med min barnmorska som gör ultraljud, och hon sa att det absolut kunde va så, och att huvudet kunde “täppt” till, och sen rört på sig när jag hostade. Detta är något jag grämer mig lite över, att jag var så dum som inte sökte för det och tittade, men man vill ju gärna inte belasta vården i onödan . Det var iaf ingen fara.. Men det är något som jag har tänkt mycket på, var det isåfall så lång vattenavgång att vi hade behövt antibiotika hon och jag?  men jag har pratat med alla barnmorskor efter detta, och allt har sett fint ut så det behövdes inte. ♥ Så själva denna grej kan jag släppa. Var det så att jag läckte fostervatten så hade det inte någon betydelse just nu.  Bebis mår bra.

Vi fick spendera några timmar på förlossningen innan vi blev flyttade till BB.Vi myste. Uppdaterade våra nära och kära, som fick en chock att hon redan var här. På vägen upp till BB mötte jag några av mina kollegor som hört att vi hade varit på förlossningen några minuter bara. ♥

Sen spenderade vi ett dygn på BB jag och Line. Rickard åkte hem till de andra barnen, eftersom vi hade en liten Lowa som fyllde 10 år dagen efter, så hade han lite presenter att fixa med. Det var lite jobbigt att inte vara med och sjunga för henne på morgonen, men jag var med via FaceTime. O jag vet att Rickard fixade allt perfekt.

Så älskad från första stund. Tänk att jag hade så svårt att föreställa mig ett liv med en bebis innan hon kom. Jag var ganska så orolig i slutet. Men från att hon föddes så var hon så självklar. ❤️

Nu har de gått en månad sedan förlossningen, ibland känner jag fortfarande att jag inte riktigt landat. Man tänker mycket ” tänkt om” Kunde jag gjort något annorlunda osv. Kunde jag åkt in på natten?  Samtidigt eftersom jag somnade ifrån förvärkarna så var det inte på riktigt då. Utan det startade verkligen bara pang och då åkte vi så fort vi kunde. Hade jag ringt in på natten så hade vi garanterat inte fått komma in ändå för jag antagligen inte var i aktiv fas då?

Det är mycket känslor i att det gick så fort, ibland har jag känt mig svuvad på förlossningen för att jag knappt hann med, samtidigt SÅ tacksam att det gick så bra och att man inte födde barn i flera dygn. Men 3 minuter. Jag har ju varit inne tidigare graviditeter att bli igångsatt just för att jag har så snabba förlossningar. Men alltid känt att jag ändå vill att det ska komma naturligt, MEN  , skulle vi skaffa ett till barn, då skulle jag nog vilja ha igångsättning, för att veta att man är på plats.
Vi prata om det på bb när vi var på återbesök, då sa barnmorskan ” det ska ju inte behöva vara en oro som gör att ni inte vågar skaffa fler” Nu har vi ju fem barn, men jag kan ju som vanligt inte säga att det är sista. Skulle gärna gå igenom allt igen. ♥

Vi hamnade som sagt på BB ett dygn, men det får ett eget inlägg.
Välkommen till vår familj, älskade Line. ♥

Tack för att ni ville läsa.
Kram/ Angelica

En kommentar

  • MH

    Fick hålla andan när jag läste, du är ju som gjord för att föda barn så snabbt allstå. Så skönt allt gick bra. Lycka till med alla de fem.
    Kram/MH

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.