När kroppen säger stopp.

Det börjar knoppa på pionerna i trädgården. Älskar pioner, skulle kunna ha de i min brudbukett. Enkla vackra ock stilrena.

Känner mig så himla trött och sliten. Jag vet inte vad som har hänt riktigt, har svårt att ta mig för saker , jag gör måsten men sen orkar jag inte mer. Kan kolla flera gånger på saker jag måste/borde göra men inser att jag inte orkar. Känner mig så fruktansvärt slut som artist. Jag har skrivit om det tidigare och ni är alltid så vänliga här inne och hjälper och stöttar. ♥ borde försöka orka med en lång promenad, vet att man mår bättre av det, men bara tanken av det känns som jag ska bestiga ett stort berg. Känner mig lite folkskygg och tycker det är lite jobbigt att dra på ett smile. Dessa känslor har hållt i sig ett par dagar nu men hoppas de försvinner snart. Vill gärna få tillbaka min lilla energi jag hade innan.

När jag ser tillbaka på året som varit , så har de varit det tuffaste någonsin. Kanske inte så konstigt att kroppen säger ifrån tillslut? Man är ju faktiskt bara människa. Men på något vis måste man ju kämpa på och ta sig vidare. Men ibland tänker jag ” vem fasen kommer tacka mig för allt jag gjort när jag kraschat och inte kommer ur sängen? ” jag är faktiskt rädd för att de ska bli så.. Hur vet man att man nått den berömda väggen eller faktiskt är påväg in i den?

Gjort lite förändringar framöver som jag hoppas ska hjälpa, men just nu känns det långt dit. Men jag ska börja med att räkna ner till sommaren och loven. Dessutom kanske man skulle våga sig på att boka ett dygn borta tillsammans med Rickard utan barn. Det har aldrig hänt, har vi varit borta över natt så har vi varit iväg på jobb. Men att åka iväg och rå om oss själva, kanske vore något?

Under eftermiddagen har vi förberett det sista inför morgondagens skolavslutning, vi har bakat en snabb och enkel tårta.
Ska krypa ner i sängen och hoppas på en natt med mycket sömn, och att jag känner mig lite piggare och att jag mår bättre imorgon!  Sorry för ett inte så munternt inlägg..

Kram och var rädda om varandra!

13 reaktioner till “När kroppen säger stopp.

  1. Jag tycker att de låter som att du är på väg att bli utbränd. Så mitt tips är att dra i handbromsen redan nu. Dra ner på alla måsten, våga säg nej och våga be om hjälp. Och ja, dom råden i säg är väldigt jobbiga, jag vet! Gör saker som du mår bra av och som gör att du kan koppla av och stressa ner. De är viktigt att du är rädd om dig själv! Skaffa barnvakt och få lite egentid, ät en middag på tu man hand eller övernatta på hotell. Var ute och njut av solen och ljuset.Jag hoppas att du verkligen får börja må bättre. Var rädd om dig Angelina! ?

    1. *Angelica ska de naturligtvis stå. ( hatar när telefonen ändrar namn och ord själv, utan att man hinner vara med).?

  2. Hej ja det låter värklgen som du borde åka iväg med Richard någonstans eller varför inte bara åka till Vadstena på spa över en dag eller en helg?
    Har själv gått in i den berömda väggen för några år sedan ?

  3. Åk iväg ni två. Jag och min man brukar boka en natt Sthlm med jämna mellanrum och lämna barnen hos mormormoch morfar. Det är skönt att komma bort och jätteskönt sedan att komma hem.

  4. Låter inte som du håller på att bli utbränd, låter faktiskt som du ÄR utbränd. Tyvärr tror jag inte att nödstoppet hann dras i tid. Be om hjälp snart, antingen via vården eller nära o kära.

    Tänk på dig i frösta hand. Orkar inte kroppen nån promenad, ligg då på soffan osv. Lyssna in kroppen o gör vad den orkar.

    Tagande om dig!!!!

  5. Jag vart utbränd för ca ett halvår sedan. Har en kronisk bindvävnadssjukdom som gör att jag bla har kronisk smärta o kronisk fatigue (trötthet/utmattning). Jag körde ändå bara på för jag ville göra så mkt. Mot slutet, innan jag vart sjukskriven, sa både min man o mamma att jag MÅSTE sjukskriva mig. Jag hade stängt av allt o bara körde på. Varje dag jag kom hem från jobbet la jag mig i soffan. Värken va fruktansvärd!! Jag längtade alltid till o få lägga mig. Till helgerna då jag kunde få vila. Hur kul mamma kände man sig som liksom… När jag vart sjukskriven hade jag oxå börjat tappa saker, minnet va sämst o jag orkade inte va bland folk. Inte ens roliga saker va roliga. Så när jag vart sjukskriven o slappnade av sov/låg jag i soffan el sängen i nästan 2 månader. Mannen fick göra ALLT!! Det vart successivt bättre men inte förren för ett par veckor sedan började jag tycka att roliga saker va roliga igen. Sen är det ju min sjukdom med värken som gör att jag vissa dagar inte ens tar mig upp ur sängen. O när det blir som denna vecka, alldeles för mkt, då kraschar jag totalt tillbaka till för hur jag mådde för ett halvår sedan. Det krävs såååå lite. Så man börjar ju förstå att återhämtningen kommer att ta tid. Sjukdomen kommer ju alltid finns där. Jag kan en dag hamna i rullstol. Jag behöver en när jag ska gå lite längre. Men när det gäller utmattningen är det inte kul när man hela tiden glömmer saker (från att ha varit en sån som kommer ihåg allt o haft allt i huvudet) o att man inte ens kommer ihåg vad man pratar om när man pratar om det. El tappar o glömmer ord… Jag hann dra i handbromsens i tid för två år sedan. Men denna gång vart det för sent….. Hoppas du lyssnar på kroppen o tar det lugnare. Att både hålla på o total renovera huset, ha eget företag o jobba på neo låter extremt mkt! Kanske inte behöver jobba så mkt? Hus renoveringar tar knäcken på många tyvärr. Sen kanske utsidan skulle ha väntat till nästa år så ni bara hade kunnat få va o njuta av sommar lite, o samla krafter! Jag skriver bara i all välmening ? Vill inte att nån ska hamna där jag är!! Sen blir det ju extra jobbigt för mig då jag ju inte ”bara” har utmattningen utan oxå min sjukdom… Men utmattning ska man ta på största allvar!!
    Hoppas ni hittar en lösning så du får må bra!?

    1. Ja, precis! Känner du till det? Så himla få som gör det därför vart jag så förvånad!☺️ Ja, det gäller o dra ner på tempot när man haft/har så mkt som dom!?

      1. Hej Sanna. Jaa jag vet några som har den sjukdomen. Och har läst på lite om den. Själv har jag fibro och det kan vara nog så jobbigt. EDS verkar dock vara värre. Hoppas du hittar ett bra sätt att leva på trots sjukdomen. Kram

        1. Aha! Jo, jag är diagnostiserad fibro oxå, som de tror jag fått pga edsn. Usch, fibro är heller inte kul. Den ständiga värken överallt ? Tack!? O detsamma till dig! Kram

  6. Låter som utbrändhet det finns många varianter och grader på det.
    Tror du haft lite för mycket av allting.Man vill så mycket och vill hjälpa men glömmer bort sig själv.
    Sömn är bra och mycket vara i naturen själv eller med den minsta och gå och träna.

    Vill du veta mer så finns jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela det här inlägget:

Relaterade inlägg