Ibland blir jag så trött på mig själv. Vissa saker borde man för sin egna skull inte tillåta sig själv att läsa. Framförallt inte som gravid.

Denna graviditet har jag inte upplevt mig själv lika nojig som med Lowa. Två helt olika situationer iofs. 

Denna graviditet hade jag väldigt jobbigt i början, jag var så orolig att det skulle sluta i missfall, analyserade mitt mående och besökte gyn för några extra koller. Men efter att ha varit på alla kontroller och ultraljud så har jag ändå kunnat släppa och njuta, såklart det kommit över mig ibland när man har sina stormar av känslor.. men oftast brukar de gå över..

När jag var gravid med Lowa så hade jag en nära vän som precis förlorat sitt barn i magen sent i graviditeten. Det var en hemsk upplevelse att dela med dom, sån sorg, att se på, att försöka finnas där, hur gör man? Vad är rätt , vad är fel? Usch tårarna rinner bara jag skriver om det. 

Läste nämligen en artikel idag om just detta , en mamma som öppet skrev om sin sorg och hur det hade gått till. Jag blir så trött på mig själv att jag läser det eftersom jag vet hur orolig och hur dåligt jag mår. För hur fasen klarar man det? Hur fixar man att föda sitt barn som inte längre lever? Och sorgen efteråt? 

Människan måste vara så sjukt stark trots allt. Jag borde inte utsatt mig för att läsa för jag undrar hur jag ska sova inatt nu..

Så glad att jag har ett till ultraljud inbokat nästa vecka hos min fina Marie, kunde inte kommit mer lägligt nu när jag blivit lite nojig. Anledningen till det extra ultraljudet är att hon ska dubbelkolla njurarna, vår lilla var så himla envis sist så hon fick trilska länge. Tillslut såg hon och det är inga konstigheter, men man kan aldrig kolla för många gånger ♥ Det ska bli mysigt att hälsa på lillan igen och få en uppskattning hur stor hon är därinne.

Hon ger iaf väsen av sig och buffar och slår kullerbyttor mest hela tiden. Försöker njuta.
Det känns som det blev ett inlägg som blev lite svamligt, men man är ju som man är som gravid! Så mycket känslor som ibland är svåra att få ur sig.

Så älskad från första stund och nu börjar vi bli nyfikna. Leia tycker det har gått fort. ”Det var inte längesen du berättade mamma att de bodde en bebis i magen. Tänk vad stor din mage blivit, man kan inte krama dig så bra längre..”

Kunde inte bestämma mig om jag gillar den bäst i färg eller svartvitt. ♥

Nu ska jag försöka sova ett par timmar! Ta hand om er därute!

Puss och Kram  / Angelica