Besök på akuten, och jag tycker det är jobbigt att se en ambulans med blåljus!

God eftermiddag!
Hade tänkt kika in och och uppdatera lite här igår eftermiddag, men som man kan säga så kom livet emellan. Ni som läst här länge vet att min mamma var jättesjuk för några år sedan när hon fick sitt andra tarmvred, för er som vill färska upp minnet kring det kan läsa mitt gamla inlägg om det —> HÄR. <—

Sedan dess kan man väl egentligen säga att man ofta går med en oro i magen, tänk om det händer igen, och jag vet ju att mamma fortfarande har problem med sin mage, även om sjukvården har lite mer koll på henne nu, (hon var tex och röntgade sin mage i december förra året,) så vet man ju ändå inte hur snabbt det kan gå ifall hon tex får ett tarmvred igen. Det vore liksom en mardröm känns det som.
hur som helst så ringde mamma och frågade om hon fick komma och hälsa på en sväng igår, Jag tyckte redan på rösten att hon lät ni vet som man märker att det är något, nästan så hon lät lite menlös…
Sen tog det någon timme till så ringde hon och sa att hon hade ont i magen men att hon var påväg, jag tyckte hon kunde lägga sig och vila istället för att komma hit, men hon ville inte vara ensam utan ville komma hit, jag tror att både hon och jag blev lite rädda och oroliga. Jag uppdaterade mina systrar på telefon… Så nu var det bara att vänta och se hur mamma mådde.

Hon hade ont i attacker, hon förklarade det nästan som att de kom som värkar när man ska föda barn..
Det släppte av och blev lite bättre, vilket jag tyckte var skönt. Så hon åkte hem till sig igen och jag började förbereda kvällsmaten.
Försökte hålla mig uppdaterad med mamma hela tiden, man går som på nålar när man vet att hon inte mår bra..
Efter en stund hörde hon av sig igen, jag hörde mamma gråta i andra änden… jag sa att tyckte vi skulle åka upp till akuten..
Men hon är lite envis av sig ( jag vet vad har fått min envishet ifrån )  Hon skulle avvakta en liten stund till, men sen tog det inte många minuter förrän hon ringde igen, hon sa att hon hade pratat vett med sig själv och att hon ville ha skjuts upp till akuten.
Ni som läst det förra inlägget vet ju att jag inte är något stort fan av akuten i Motala, det gjorde så många många fel sist vi var där.. Men måste man söka vård så måste man. jag upplevde dock inte att mamma var lika smärtpåverkad som de andra gångerna jag skjutsat upp henne till akuten, då har jag knappt kunnat prata med henne och behövt andas igenom, sist var det konstant smärta , dessa kom i vågor.

Här får vi anmäla oss i en lucka nu när man kommer fram till Akuten, och förklara sina symtom innan man får komma in, och inga anhöriga får följa med .. Det är faktiskt fruktansvärt att bara lämna av och åka hem och inte få följa med in. 🙁
Jag åkte hem och försökte äta lite kvällsmat med min familj, men det var svårt… Hade ingen ro i kroppen.
Mamma kunde som tur var uppdatera mig och de var även snabba som tog emot henne och började ta prover och undersöka henne direkt, sen dröjde det kanske 1.5 timme innan hon fick träffa läkaren, hennes kramper i magen hade försvunnit och hon kände sig redan bättre. Efter att de hade undersökt henne ordentligt så trodde de att det var henne bråck som hon har på magen som hade varit orsaken till detta onda, att det hade varit i kläm. Som tur var fick jag hämta hem henne och idag mår hon mycket bättre, tack o lov.♥
Hon har en inbokad tid för att röntga detta bråck på fredag vilket känns bra, jag hoppas de tar beslut att faktiskt operera bort det, så hon slipper få mer problem med det. Det man tänker är ju hur det blir om det blir akut? Med tanke på hur sjuk hon var sist och hon nästan strök med så är man ju såklart orolig för att operera henne.. Men ändå.. ♥

Man har blivit så ”skadad” av den här händelsen och jag kände igår hur hårt det tog på mig att hela förra händelseförloppet , jag har väldigt svårt tex att möta en ambulans med blåljus för att då spelar det upp sig varje gång vi fick vinka av henne i ambulans in mot Vrinnevi. Glömmer aldrig när vi var på akuten i Motala, för hundrade gången känns det som, och ambulansen kom med blåsljus för att hämta henne. Man är verkligen ärrad av händelsen, men också otroligt tacksam för att hon finns med oss ♥

Önskar att hon slipper ha alla dessa besvär. min älskade lilla mammi, även om vi träffas alltmer sällan nu pga pandemin så är hon en stor del av vår familj, barnen älskar när deras mormor kommer hit och hälsar på!

Sensommaren, så höll mamma i Lucie för typ första gången, så jag var tvungen att föreviga det. ♥

Nu är jag helt slut i kropp och knopp, det tog verkligen musten ur mig att bli orolig…

Tittar in imorgon igen, och då ska jag visa er lite nyheter jag uppdaterat i Lucies garderob, Sen har jag lite andra roligheter på gång som jag hoppas kunna berätta om snart. ♥

Kram/ Angelica