Vardag

När livet är skört!

Har verkligen saknat att logga in här och skriva några rader till er. Men ända sen jag bestämde mig för att ta en liten välbehövlig paus från bloggen så har jag också insett att jag saknat den. Det har varit bra att ta en liten paus för att finna lusten tillbaka. Sen har livet verkligen kommit emellan, jag har varit otroligt orolig för min mamma. Som hastigt blev jättesjuk.

Nästan exakt för ett år sedan opererades hon för att hon hade fått tarmvred. Det var hemskt att se henne ha så ont då, även om den resan säkert för henne kändes som en evighet så piggade hon på sig väldigt bra den gången.
En lördag i mitten av juli så ringde mamma till mig och sa att hon hade superont i magen, så jag slängde mig i bilen och åkte upp med henne till akuten i Motala, jag tyckte hon betedde sig exakt som när hon hade tarmvred senast, de var väldigt snabba på att smärtlindra henne, för att se sin mamma har SÅ sjukt ont var väldigt psykiskt påfrestande. Jag var den ända som kunde få henne lugn och vi andades igenom hennes panik attacker flera gånger. Gång på gång frågade hon mig, ” kommer jag dö nu? ” Hemskt verkligen. Sen är besöket på akuten här i stan förövrigt ett skämt, personalen ignorerade flertalet gånger saker som jag tyckte de skulle vidta åtgärder till. Men det är en annan historia. Tillslut fick vi svar på röntgen som visare tarmvred, vilket är ett allvarligt och akut tillstånd, trots det så dröjde det hela FYRA timmar efter att de fått svar på röntgen till att ambulansen påbörjade resan mot Vrinnevisjukhuset i Norrköping, där de är specialister. Tryggt att hon äntligen fick komma dit.
Hon opererades dock inte förrän på morgonen efter, för att de kom in försent till Norrköping. Hade Akuten i Motala skickat henne tidigare så kanske de hade kunnat opererat henne redan på kvällen.

Men hur som så opererades hon på söndagen, det tog väldigt lång tid innan vi fick reda på hur operationen hade gått, min syster besökte sjukhuset på kvällen och även jag ringde sjukhuset för att höra hur allt låg till. Jag fick bara till svar att hon var kvar på uppvaket, och de var inget konstigt att hon var kvar där så länge. Jag kunde tyckt att de kanske kunde ringt till uppvaket och kikat hur det var med henne så vi iaf fick veta att hon mådde bra.  Men efter en stund ringde mamma själv, skönt att höra hennes röst. Jag tänkte inte så mycket på det utan sov gott den natten. Tills mobilen ringde tidigt på morgonen efter.
De ringde från sjukhuset och berättade att mamma blivit skickad akut till operation igen, ” det har tillstött komplikationer”
” Din mamma har varit jättesvaig inatt, blodtrycket har varit jättelågt och hon har verkligen varit risig” fick jag till mig,  så vi har skickat henne akut på operation nu igen på morgonen, och vi kommer inte veta något förrän tidigast efter lunch. Jag försökte mellan tårarna som rann nerför min kind få fram och fråga vad för komplikation? Men det kunde hon i andra änden inte svara på.
Jag la på , satt kvar i sängen och grät som ett litet barn, det snurrade framför ögonen på mig hur min framtid skulle se ut, utan min mamma. Jag sa till Rickard – Tänk om hon dör nu vad gör vi då?

Timmarna gick, jag gick runt här hemma , försökte plocka men jag kunde knappt ta mig för någonting, jag var så orolig för vad nästa samtal skulle innebära. Uppdaterade mina systrar och nära och kära, tänk SÅ himla mycket fina människor man har runt omkring sig, och det visas verkligen i det absolut tuffaste läget. Jag är verkligen så tacksam för varenda en som stod vid min/vår sida just då. ♥
Tillslut ringde telefonen, det var kirurgen som precis opererat mamma. ” Jag har inte hunnit prata med din mamma, hon har inte riktigt vaknat till ur narkosen ännu, men jag tänkte att jag ringer till dig ändå” Ja tack, jag går på nålar här hemma.
Hon var lugn i andra änden, förklarade att de hade tagit bort en del av tarmen som inte var frisk, men att de sedan bara valt att sy ihop det översta lagret av huden, De hade inte sytt ihop tarmarna igen. ” Jag vågade helt enkelt inte sy ihop tarmarna på din mamma nu när hon är i det skicket hon är i.” Hon behöver vara på Iva över natten, så att dom kan få ordning på hennes blodtryck. Så kommer vi fortsätta operationen imorgon. Hon förklarade att hon inte vågade sy ihop tarmarna för att om det inte skulle hålla nu, så är hon riktigt illa ute. Jag förstod kanske inte då, men nu i efterhand att hon på ett snällare sätt försökte förklara att hon inte skulle överleva om de inte gjorde på detta sätt. Jag är henne evig tacksam kan jag säga.

Jag och min ena syster åkte in till mamma och besökte henne samma dag som hon hade gjort den akuta operationen.
Det kändes så surrealistiskt att gå in mot IVA och veta att vi skulle se mamma därinne, ingen aning om i vilket skick. Hon var vid medvetande, men SÅ dålig. Hon hade hög feber, och ett crp på 500! hon hade fått en blodförgiftning i kroppen. Inte att leka med. Hon var SÅ sjuk. En syn jag aldrig kommer få bort från min näthinna. jag tror knappt hon själv idag förstår hur sjuk hon var.

♥ Tacksam för att inte vara ensambarn i dessa situationer, o att man faktiskt har varandra vi systrar! ♥

Vi pysslade om lilla mammi som låg där, baddade hennes panna med våta trasor, hon var så varm. Vi pratade, kramades och pussades mycket.
Dagen efter ringde mamma igen från sjukhuset och berättade att de skulle operera henne efter lunch, återigen en evig väntan gick. Vi försökte att sysselsätta oss ,men det var väldigt svårt. Jag och Rickard åkte in ensamma och åt på en resturang i Linköping, ifall vi skulle behöva fortsätta in mot Norrköping så var vi nära.
Läkaren ringde upp mig när operationen var färdig, ännu en gång ringde dom mig så fort de var klara, jag är verkligen SÅ tacksam för deras snabba uppdateringar . ” jag tänker att du kanske går med en klump i magen och undrar hur det har gått”
Det kan man mist säga att jag hade, men läkaren i andra änden var så nöjd med operationen och det hade sett så mycket bättre ut än dagen innan och mamma var så mycket mer stabil. Hon fick ligga ett till dygn på Iva efter operationen, vilket kändes tryggt att de hade extra koll.
Hon låg inne på sjukhuset totalt Elva dagar, för hon fick även ett bakslag då vi var rädda att hon skulle behöva operera sig igen.
Men jag är så tacksam att hon slapp det.
En av de sista bilderna innan hon fick komma hem. Här ser hon riktigt kry ut och ler, min älskade lilla mamma!

Nu blickar vi framåt i livet, tacksam att hon får hänga med oss många år till. ♥ för nog kommer det hända en o annan rolig sak framöver som jag kommer berätta lite längre fram 🙂

Tack för att ni orkade med att läsa hit, det blev visst ett långt inlägg.
Men nu förstår ni kanske lite mer varför min frånvaro ännu större.

Puss på er alla fina som alltid kikar in här♥

24 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.