Att känna sorg..

God Förmiddag.
Först vill jag bara tack alla er besökare som kikar in här varje dag. Så otroligt roligt att se att så många vill kika in. Lämna gärna ett avtryck så jag kan besöka er också om ni kanske har en blogg =)
Solen skiner och det känns verkligen som sommaren är på gång nu. Nästa vecka börjar semestern så jag hoppas det håller i sig.

Idag har jag en dag då det snurrar i huvudet, vissa dagar är bättre än andra och idag är en liten downdag. Jag har en sorg inombords som jag ibland inte riktigt kan hantera, är det något fel på mig? Är det normalt att känna såhär så pass lång tid efteråt? Och hur ska jag göra för att hantera mina känslor?

För ca 1,5 år sedan blev jag gravid, gravid med våran tredje.. Detta var oplanerat, men ändå välkommet givetvis.
Men jag kände redan från första stund att det var något som var galet, så jag fick en tid på gyn ganska tidigt.. Där och då kunde de inte fastställa en graviditet. Dom tog blodprov sen fick vi gå hem och vänta i tio dagar för ett nytt ultraljud. Men jag visste ju att jag var gravid efter stickan visade det. Läkaren började prata om en cysta som jag hade och om det kunde vara den som spökade, men vad jag vet så ger inte cystor ett plus på stickan?
Fick iaf komma tillbaka till gyn efter dessa tio långa dagar, och i samma veva var det jul och med allt vad det innebär, fast tankarna var någon helt annanstans. På gyn konstaterade de en graviditet.. men då skulle jag varit i vecka 8 från sista mens, men fostret var så litet som i ca v 5. Så det stod inte riktigt rätt till med det. Det fanns ett litet hjärta som slog, men fostret saknade gulsäck vilket innebar att det inte fick näring någonstans ifrån… Så denna graviditet hade slutat med ett missfall konstaterade dom. Och istället för att gå och vänta på att det där missfallet skulle komma när man inte hade någon aning om när det skulle ske. Så bestämde vi oss för att göra en ”medicinsk abort”. Bara att skriva ordet känns så konstigt. Jag hade ju inget val eftersom kroppen tillslut ändå stött ut det själv. Så på ett sätt var det skönt att veta när det skulle ske.

Men detta är något som gnager i min inombords. Jag känner en sån sorg över att vi förlorade det som ändå hade fäst sig där. Även om det inte var planerat så ville vi givetvis att det skulle vara friskt. På något sätt blev det också dubbel sorg. Först att man fick ta bort det som var. Eftersom jag har två barn sedan tidigare så vet man ju vad man har att vänta sig och hur underbart det är. Och även en sorg över att barnet jag väntade inte va friskt. Men jag vet ju också att det aldrig hade blivit något eftersom kroppen stött ut det tidigt. Men jag hade ju självklart älskat det oavsett om det fötts friskt eller ej. Men jag har så svårt att släppa det. Jag ältar och ältar. Känner en sån saknad. Jag tycker alltid något fattas mig. Nu handlar inte detta om att jag INTE är glad för det jag har. För jag är så otroligt lycklig att jag har en fin sambo och två fantastiska barn som båda är friska. <3 Men ändå får jag inte bort känslan av att något fattas mig. 🙁

Är det normalt och känna såhär som jag gör? Alla ni därute, som genomgått vanliga abort, eller liknande det jag gjort. Hur har ni bearbetat det efteråt?
Jag ska kontakta en kurator tänkte jag så jag kan få hjälp med att börja hantera det. Jag tänker hela tiden att om man skaffar ett barn till så kanske dessa känslor man har om en saknad försvinner? Eller kommer jag alltid känna denna saknad?!

Det känns otroligt läskigt att ens skriva allt detta, jag har mest hållit detta inom mig, men jag tänker att jag faktist kanske kan få lite hjälp av er som varit i samma situation…

mage_204632210
Här ligger lilla Lowa som i dag är 3 år i magen <3  Och tänk att hon kunde haft en lillebror/lillasyster.

Kram till er alla!

7 reaktioner till “Att känna sorg..

  1. Jag blev gravid en gång innan min son som ligger bredvid mig nu och snarkar. Jag jade dock aldrig haft honom om min första graviditet gått bra. Jag gick till en kurator, först och främst för jag till början ville göra abort (hade träffat killen i 9 veckor och jag var i vecks 6!!) bestämde mig efter att ha pratat med kurator att jag ville behålla. När det sen gått 13 veckor fick jag ett missfall utomlands och det var hemskt. Det var blod överallt och sjukhus och ingen kunde engelska osv. Jag pratade med en kurator efter missfallet och senare inpå min graviditet med min son. Kan säga att det är ofta jag tänker på henne. Utan min kurator så hade jag inte varit där jag är idag. Jag sörjer fortfarande min första graviditet. Att jag fick genomgå ett missfall. Man förstår inte vad som gjorde att det blev fel. Vad skulle det blivit? Hur hade hen sett ut osv. Så kurator är ett stort tips. Även om vi inte gått igenom samma sak så förstår jag dig till fullo! Jag är öppen och älter det genom att prata om det. Det känns bättre då 🙂

    1. Innan vi fick vårt första barn för fyra år sedan så hade vi två missfall, dessa två hann jag aldrig förknippa med att de var bebisar (i V8 och v9). När vi var gravida med vårt andra barn dog hans tvilling i v12, då tog glädjen över för ett barn levde ju. För nästan 2år sedan blev vi oplanerat men väldigt välkommet gravida igen, men två veckor innan rul fick jag konstiga flytningar och efter ett ul på akuten konstaterades det att barnet dött. Min kropp stötte inte ut barnet så vi fick välja att bara gå hemma och vänta i veckor på att min kropp skulle fatta eller genomgå en medicinsk abort, jag valde abort. Det här barnet har jag sörjt och sörjt, ända sedan den nyårsaftonen då han kom ut har någon fattats i vårt liv vår familj har inte varit komplett och trots att vi hade bestämt innan den graviditeten att vi inte skulle ha fler barn har jag inte önskat mig något annat än ännu en liten familjemedlem efter han dog. För en månad sedan kom ett mirakel till oss, en perfekt välskapt liten son och jag har faktiskt ”kommit till ro” mitt liv och min familj känns nu komplett och jag sörjer inte längre på samma vis även om vår ängelpojke alltid kommer bo i mitt hjärta.
      Hoppas du också kommer få uppleva samma känsla<3

  2. Hej!
    Jag vet inte om det är ”normalt” eller inte men tror faktiskt inte att det finns någon som kan säga vad som är normalt under en sådan här händelse. Jag fick ett missfall nu i maj. jag och min man har försökt bli gravid i ungefär 2 år och i mars fick vi det lyckliga beskedet att vi var gravida. Även jag fick en tid för ultraljud i V8 för att fastställa graviditeten. Men det visade sig att vår bebis hade dött, jag hade ett uteblivet missfall och även jag fick använda mig av en medicinsk abort. Den otroliga smärtan, den sorgen och vanmakten är något som jag önskar att ingen behövde gå igenom. Jag vet inte om det är normalt att sörja så länge men själv sörjer jag oxå vår förlorade bebis och kommer nog alltid känna det där stinget i hjärtat när jag tänker på att vi borde vara 4. (Eller ja till julen skulle vårt mirakel ha kommit).
    Jag känner med dig och vet vad du går igenom. Vissa dagar är svårare än andra.

  3. Jag blev gravid oplanerat men önskat till tusen… Men tyvärr slutade de i missfall… Enda sen den dagen kan jag tänka på de lilla livet än fast jag har 3 friska o Goa barn… Men innan vårt tredje barn föddes hade jag haft ännu ett missfall men blev då gravid månaden efter med vår 3 :e barn.. De var verkligen så himla skönt att bli gravid direkt för de va vad vi ville! De missfallet känns mer ok eftersom de gick så snabbt att bli gravida igen… Första missfallet var jobbigast för de skulle bli vårt första barn…. Du är inte ensam om dessa tankar å skuldkänslor ! Förstår dig till 1000

  4. Har innan sonen föddes, okt 2010, genomgått två missfall.
    Ett tidigast i V5-6 – början av 2009. Blev gravid kort därpå igen, men fick veta i v10-11 att hjärtat ej slog och fick genomgå en medicinsk abort – juni 2009.
    Blev gravid med sonen januari 2010 o han föddes fullt frisk i oktober 2010.
    Sept (?) 2013 blev jag gravid igen. Gick på tidigt VUL o allt var ok. Sen började allt strula runt v12. Började blöda, men fostret levde men jag hade cystor. Fick punkterat cystorna. Men på återkontrollen av det så upptäcktes att barnet var väldigt missbildat (saknade båda underarmarna o hade endast två fingrar på händerna, som så satt på överarmarna). Vi var nu i typ v15-16 o det var precis innan jul, fick beskedet 12/12 2013 (kommer ihåg det så väl för jag bet ihop o gick på sonens luciafirande med gråten i halsen!!). Valde att genomgå ytterligare en medicinsk abort då barnet, enligt läkaren, förmodligen skulle ha fler handikapp i hjärnan OM det ens överlevde hela graviditeten…
    Ville efter detta inte ha fler barn!! Aldrig nånsin, jag ville bara ha min friska, då 3åringa, son!!
    I juli 2014 blev jag gravid – blev inte ens glad, utan bara rädd!!! Rädd för vad som skulle gå fel denna gång.
    Fick komma på tidiga kontroller och bevakades av läkare o inte bara BM. Vid KUB (alla får göra KUB här, inte bara de i riskgruppen) fick jag hög risk för DS. Blev såklart knäckt o valde att göra MKP. Efter lång väntan, där jag var sjukskriven under tiden, fick vi svaret att vi väntade en frisk flicka!!
    Men jag hade ju fortfarande 25v kvar av graviditeten!! Jag hade panik, grät, var glad, mådde dåligt, magproblem etc. Allt pga stressen över att vara gravid!! Fick komma o träffa psykolog, som var det bästa jag gjort. Vi hade kontakt under hela resterande graviditeten och även efter. Var skönt att prata av sig och höra att man inte var tokig som tänkte vissa tankar…
    I mars 2015 föddes vår dotter. Det har varit turbulenta månader då hon hade ett eldsmärke i pannan som orsakat lite extra kontroller av ögon och huvud. Samt lite annat. MEN hon är frisk! Fullt frisk!
    Jag är nu lycklig att jag faktiskt klarade graviditeten även om den var sjukt jobbig psykiskt!! Men jag kommer ALDRIG utsätta mig för det igen. Det klarar jag inte. O jag vill inte utsätta min man (som också säger att han inte vill genomgå det igen) och barn för detta. Jag var ett vrak!
    Jag har fortfarande kvar numret till psykologen och får kontakta henne när jag vill de nästkommande 6åren, eftersom hon tillhör BVC.
    Jag sörjer ibland men främst är jag rädd när jag tänker på allt jag genomgått…. Önskar INGEN nått liknande!!

  5. För ungefär tre år sen blev jag gravid. Helt oplanerat. Jag hade redan min son och min pojkvän hade sin dotter. Vi hade varit tillsammans knappt ett år och skulle lite senare flytta ihop. Efter att haft extrem järnbrist och anorexi i flera år sa läkarna att jag och/eller barnet inte skulle överleva graviditeten. Jag valde då att göra abort. För jag hade ju redan en son som behövde mig. Och efter fyra destruktiva år med den mannen är jag glad att jag inte har några band till honom. Men jag sörjer fortfarande barnet otroligt mycket eftersom jag i många år längtat efter ett barn till. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela det här inlägget:

Relaterade inlägg

Änglavakt!

Jag vet att ni har saknat mina inlägg och jag vet också att jag sagt gång på gång att jag

Läs mer