Den perfekta mamman…

Hur är man då? Man kan läsa så många olika mammabloggar idag om hur perfekt livet är och hur mycket man alltid gör med sina barn. Men på riktigt, är det alltid så perfekt som det verkar?

Om man tänker efter så börjar det redan när man är gravid, är man inte perfekt gravid med en gullig liten mage så börjas det redan snackas om hur ”fet” personen blivit osv. Nu hade jag inte så i mitt fall. Jag har alltid varit väldigt ”liten” när jag varit gravid. Alltid haft en liten mage.. Men jag fick höra så ofta att vilken liten mage du har att jag till slut blev orolig och sökte för det. För om magen var så liten var det något fel på bebisen där inne isåfall? Fick den inte tillräckligt med näring? Ni alla som varit/är gravida vet att tankarna snurrar. Och även om man kanske inte ska bli påpekad av vad folk säger utifrån så blir man det ändå. Iaf jag. Men sjävklart var det inget fel någon av gångerna som jag var gravid. Det var fullt normalt, jag bar mina barn ganska långt bak mot ryggen och eftersom jag är ganska liten i kroppsbyggnad normalt sätt så sa min barnmorska att det skulle inte fungera för dig att bli superstor. Så med andra ord var jag precis perfekt så som jag var. Och så är ju alla andra också, stor som liten, huvudsaken är ju att barnet i magen har det bra?
v31
V31 med Lowa i magen.♥v35

V35 också med lilla Lowa i magen.♥
v38
V38 med Leia i magen. ♥

Sen när barnet väl kommit ut så börjar denna hysteri om amning. Man bör amma sina barn för att det är det bästa för det lilla barnet, bröstmjölken innehåller extra antikroppar från mamman som förs över till barnet utöver de som barnet fick när de föddes. Det sägs och skrivs att man inte får samma närhet med sitt barn om man inte ammar? Detta kan man ju diskutera, alla har olika meningar när det gäller just detta. Ni som har ammat kanske inte tycker att vi som inte ammar får samma närhet till våra barn.

Eftersom jag gjort en bröstförminskning så visste jag redan innan Leia föddes att jag kanske inte kunde amma. Men jag ville ändå försöka, så jag försökte i början med henne. Jag trälade, hon hade problem att ta bröstet, jag fick ingen ro. Det var oftast mycket folk hemma och som nybliven mamma med en nyfödd så blev jag väldigt stressad av att hon aldrig tog bröstet ordentligt. Förutom en gång, då fick hon ett riktigt tag om bröstet och då låg jag och ammade i över en timme, eftersom vi skulle iväg samma dag till mödravården så åt jag lunch liggandes. Men när vi kom dit så hade hon gått ner väldigt mycket i vikt. Självklart vet jag att de är normalt att de går ner de första dygnen men inte så pass mycket som hon hade gjort. Jag bröt givetvis ihop totalt där uppe. Jag kände mig så värdelös att jag inte hade kunnat ge mitt barn mat så att hon blev mätt och fick i sig den näring hon behövde. Vi skulle börja komplettera amningen med ersättning. Sagt och gjort, vi gick hem och gav henne ersättning. Det var så himla skönt , att slippa känna stressen kring amning och jag visste att hon var mätt och belåten. Jag slutade med amningen direkt och vi gav då bara ersättning. Jag kanske gav upp amningen för fort men för mig kändes det helt rätt. En klump försvann från mitt bröst, och sen dess så gav vi Leia ersättning. Det har fungerat jättebra för oss och hon har inte varit sjukare än något annat barn för att hon ej fått antikroppar via bröstmjölk.

Sedan när Lowa föddes så bestämde jag mig redan innan för att inte amma, jag fick tabletter som gjorde att mjölken inte ens kom igång, och likaså har det inte varit några som helst problem med henne. Självklart fick hon suga på mitt bröst såfort hon föddes och vi har gett båda våra barn massor med hudkontakt utan att jag har ammat.Jag har tyckt att det har varit skönt att ge ersättning då har Rickard kunnat bli mer involverad och kunna ge mat precis lika bra som mig. Rätt eller fel att aldrig testa att amma med henne. Det kanske hade fungerat??
Jag provade aldrig, ,men är nöjd med mitt beslut. Klassas man som sämre mamma för att man ej ammar sina barn?
leialiten

Leia o jag!♥
lowaliten
Liten Lowa

Om vi skulle få ett tredje barn hur skulle jag vilja göra då? Jag känner mig kluven, kan det fungera med tredje barnet ? Skulle jag känna att jag hade ork att testa och träla för att se om det fungerar? Är man en dålig mamma igen då om man inte testar? För tänk OM det fungerar?

Sen finns det tusen andra saker jag kan rabbla upp som man framställs enligt normer att man är den perfekta mamman.

*Det här med att lämna bort sina barn till tex mormor/farmor. Jag måste erkänna att jag varit så sjukt dålig på det. Vi har inte lämnat bort Leia över natt någon gång sedan hon kom förrän hon själv ville sova hos mormor när hon var 4.5 år. Bra eller dåligt? Alltså personligen tror jag att barnen mår bra av att komma ifrån oss föräldrar ibland också. Vi har inte känt att vi haft behov av att lämna bort dom, och jag är så fruktansvärt töntig när det kommer till mina barn. En riktig hönsmamma. Men det är något jag behöver jobba på. Men när barnen själva vill vara hos mormor/farmor så måste dom ju få de._MG_5592_MG_5285

*Den perfekta mamman ser till att barnen slutar med napp i tidig ålder, typ runt 3 års ålder för att inte riskera att tänderna blir sneda osv. Lowa är 3 år idag och har fortfarande napp på nätterna. Leia slutade med napp på nätterna när hon var 4år. Då var hon redo, jag tänker inte tvinga bort en trygghet för att vissa normer säger det. När hon är redo så är hon, och jag känner absolut ingen stress för det.

* Den perfekta mamman är en riktigt lekmamma som alltid leker med sina barn. Men om man faktiskt inte tycker om att leka då? Jag är INGEN lekmamma, men det betyder inte att jag inte älskar mina barn för det. Självklart kan jag leka med mina barn, men jag tycker också att dom ska kunna lära sig att leka ensamma och hitta på lek utan att jag som förälder är med hela tiden. Jag tror att barn växer som människor av att märka att dom klarar av att göra saker och ting själva.

Hur kan alla tycka att den perfekta mamman ska vara såhär? Jag följer inte några normer. Jag litar på mitt egna hjärta och gör så som jag tror är rätt. Jag är den perfekta mamman för mina barn ♥
Precis som NI är den perfekta mamman för era barn! ♥
_MG_7746
Kram och ta hand om er! ♥

2 reaktioner till “Den perfekta mamman…

  1. Hej.
    Jag vill bara lämna en kommentar att alla gör så gott de kan och vem känner inte sin bebis bäst om inte mamman och pappan?! Alla gör vi olika med uppfostran och hur lekiga eller andra egenskaper man har men varför ska man behöva tryckas ner på detta sättet. Jag tycker det är otroligt synd att det någonstans finns ett ”rätt/fel” i föräldraskap, för alla gör vi olika.
    Sen en annan synpunkt är att vi är födda med en känsla som intalar oss att vi är bättre än alla andra vilket är någonstans en försvarsmekanism hos alla individer idag. Men jag tycker som sagt att det är otroligt tråkigt att detta ska gå ut över föräldraskapet att man måste hela tiden höja kraven för vad perfekt är och trycka ner varandra bara för man inte följer ”normen”. Nej bebisar och föräldraskap ska vara något helt fantastiskt i ens liv ochvarför kan vi inte bara hylla varandra och lära oss av varandra utan något rätt eller fel. För man känner faktiskt själv vad som funkar bäst för ens barn!!
    Tack för en bra och inspirerande blogg.
    Kram

  2. Så viktigt inlägg. Jag tycker ju att alla ska göra de som är bäst för just deras familj. Alla är olika och har olika behov och förutsättningar. Tyvärr har jag svårt med de där. Jag jämför mig med andra och tycker att allt jag gör är fel. Att sonens pappa dessutom alltid ringer och talar om vad jag gör fel hjälper inte. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Dela det här inlägget:

Relaterade inlägg

Änglavakt!

Jag vet att ni har saknat mina inlägg och jag vet också att jag sagt gång på gång att jag

Läs mer