Dansar du med änglarna?

Det borde vara nog nu. Efter att jag pratat med min syster igår kväll och idag, så känner jag mig ganska tom. Tankarna snurrar i huvudet. Jag tycker vi stött på döden lite väl ofta nu på sistone. Inte egentligen nära oss, vilket jag är fruktansvärt tacksam för. Men ni vet, vänner omkring som går igenom djup sorg. Som förlorar sina föräldrar och man ser och känner deras smärta. Man vill bara krama om hårt och säga att allt blir bra. Men det blir ju inte bra, för det ända som tar bort det onda är ju om personen i fråga kommer tillbaka.
Fan säger jag. Döden. Så definitiv. Onödig. Alla sjukdomar som folk drabbas av. Allvarligt, Cancer, varför får alla det?

Ibland känns det som man går och väntar på att den där jävla sjukdomen ska drabba nån i min familj, jag själv, Rickard eller någon av barnen. ja varför inte , det händer ju alla andra så varför inte oss? Man blir ju påriktigt nästan lite knäpp.. Men är det så konstigt då? När det är så många som insjuknar i skiten.. Orolig och nojig blir man. Usch.

Ikväll ska jag titta upp på himlen, där uppe bor min favorit.. Mormor. ♥ Hon var min bästa vän under tonåren. Jag åkte ned nästan varje helg till henne och var där och myste i hennes lilla torp. Hon gav mig ett lugn. Jag är så tacksam för att hon ställde upp och för den speciella relationen vi fick. Jag kunde prata om allt mellan himmel och jord för henne. Jag pratade mycket med henne när jag var sent utvecklad under puberteten. Jag grät om kvällarna i hennes famn för att jag inte hade fått de där fina brösten som alla i skolan började få. Hon smekte alltid mitt hår med sina fingrar och sa, du behöver inte oroa dig. Det kommer ska du se.
Hon visste nog inte hur rätt hon hade i det..
När jag sedan över en sommar fick bröst, då fick jag det ordentligt. Mormor tittade på mig och sa , Ja nu fick du så du teg, efter alla tårar som du gråtit.

Men det var ju inte lika roligt sen, att få alldeles för stora bröst så det inte passade alls på kroppen. Jag har en bild på mig innan min operation på en gammal hårddisk. Vet inte om jag ska våga visa den? Det känns Läskigt.
Ni kan läsa ett annat mer ingående inlägg angående mina tankar om mina stora bröst–> HÄR.

Tillbaka till mormor. Jag saknar henne så, jag vill bara krama henne, känna hennes lukt, eller äta hennes köttfärsås. Det gör förjävla ont att hon inte finns här. Tiden läker alla sår, det stämmer fasen inte. Det blir värre ju längre tiden går, ju mer saknar man henne. ♥ Dansar du med änglarna ikväll mormor?

Jag älskar dig. Tack för alla visa ord genom åren. Cancern kan dra åt helvete för att den tog min fina mormor ifrån oss.

Jag tror tametusan att jag är rädd för döden, ju mer jag tänker ju knäppare blir jag. Måste sluta tänka. Leva för dagen och njuta. Lättare sagt än gjort.

Tack för att ni finns. ♥