Hur ska jag göra för att bli tagen på allvar?

Hur ska man orka vara sjuk? Man skulle behöva vara frisk för att orka vara sjuk. Ingen bra dag alls idag. Efter samtalet med kuratorn i måndags så försöker jag lägga om livet, försöka att inte falla tillbaka i gamla rutiner. Men sjukt svårt! Att titta på disken och tänka jag tar den sen. Jag mår ju bättre när jag tagit den och det inte hänger över mig. Måste finns en balans!

Jag fick tag i vårdcentralen idag, det var helt ärligt helt onödigt det samtalet. Jag fick prata med någon sjuksköterska som var bestämt i sin röst men försökte låta trevlig. Kände att jag blev irriterad. Jag fick påpeka flera gånger hur jag hade haft kontakt med kuratorn och varför.   Jag ogillar personer som vill sig visa sig bättre än andra , och när de dessutom har fel. Nåväl! Jag påtalade igen att jag ville träffa en läkare och ta prover.

” Du kan inte få någon läkartid nu förrän du behöver ett intyg den 8 e dagen. Jo jag vet, men jag skulle ändå vilja komma och ta prover för att utesluta” men det var blankt nej! Då skulle man behöva ha symtom för att få prover!

Jag orkade inte diskutera, la på luren. Och satte mig i soffan, helt utpumpad! Det tog all min energi och hur ska jag orka ta mig vidare? Känslan att inte bli tagen på allvar. Jag har massor med symtom. Kuratorn sa att man kunde ( som även fler av er nämnt) ta prov på sköldkörteln, jag googlade symtom, har inte gjort det tidigare, men väldigt många stämmer in, varför inte ta det provet och utesluta ? Så vi vet vad vi har att jobba med? Jag förstår faktiskt inte vad som ska vara så svårt? Vi har dessutom haft fler i vår släkt som haft problem med sköldkörteln , bland annat min mormor. Världens finaste ängel! Tänk, hon gick hemma i 7 veckor och var sjuk, fick inte komma till vårdcentralen då heller. Tillslut när hon väl fick komma upptäckte de cancer som spridit sig. Tänk om, tänk om hon hade fått komma tidigare… jag blir så less.

Efter att jag pratat med både vänner i min närhet och familj. Så loggade jag in på 1177 och skrev ett brev till läkaren. Där jag förklarade min situation, och skrev ganska rättfram att jag vill ta prover, att jag är besviken på sjukvården som inte tar mig på allvar, sen frågade jag frågan ”vad jag ska göra för att bli tagen på allvar ?”  Och att de gärna får kontakta mig!

Fick svar efter ca en timme från doktorn! Att jag självklart skulle komma och ta prover. -ska set behöva vara så jäkla svårt?

Det tar ju sjukt mycket energi att man ska behöva göra såhär, att det ska behöva ta flera samtal och meddelanden innan man får hjälp. Så jag ska gå och ta prover iallafall så får vi se.

Tycker det är tråkigt att inte känna någon tillit, men jag hoppas jag får träffa bra Personer framöver. Kuratorn sa till mig att jag ska ta mina symtom på största allvar! Men hur lätt är det att göra när ingen annan gör det?

Jag är så glad och tacksam, tacksam för alla er som skriver, stöttar , mailar, tacksam för mina vänner och min familj. Tänk de stackars människor som mår psykiskt dåligt och dessutom är ensamma….

Ni är verkligen värdefulla! ♥ imorgon ska jag svara på era kommentarer ni lämnat, vet jag vart lite dålig på det men jag läser varenda en! Puss

Dela det här inlägget:

Relaterade inlägg