Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Jag har under de senaste 24 timmarna dividerat med mig själv angående en bild som togs på mig igår. Jag vet inte riktigt hur jag känner för den.
Alla människor har väl sin egen syn på sig själva och tyvärr så har väl samhället vi lever i idag bidragit till att kroppsidialet blivit lite vridet. Vilket gäller även mig och mitt huvud.
Det började nog redan när jag som ung, jag var sent utvecklad under puberteten, alla runt om mig hade utvecklats med fina bröst och jag var som en planka.
Sedan blev det sommarlov, och då sa det bara pang! Alla dessa tårar som jag gråtit bar frukt. Jag fick brösten jag ville ha, och lite till… Och där satt jag nu med dessa bröst som jag önskat så länge. Jag vet att min mormor sa så många gånger till mig, lilla hjärtat det kommer snart ska se. När du minst anar det.
och visst hade hon rätt. Men lyckan över mina stora fyllda bröst förvandlades till något helt annat.
Jag tänkte ibland att jag önskade för mycket.. Jag ville ju bara ha lite lagom.
En rolig parentes i ämnet, har ni sett Filmen Big från 1988 där Tom Hanks spelar en pojke som önskar att han blir vuxen? Man kan nästan känna att jag kände lite som honom, men att det man önskar inte alltid blir det bästa. Kan man önska för mycket?
Jag levde med dessa bröst i storlek 70F som istället hade förvandlats till en mardröm.
Inga kläder passade längre på min slanka kropp, Bikini var inte ens att tänka på då det mest var bröst överallt. Det blev flera sommar hemma i mitt flickrum istället för att hänga med mina vänner på stranden. Jag blev helt enkelt ganska ensam. Dessutom vägde dom väldigt mycket, vilket gjorde att jag fick problem med mina axlar och min nacke. Jag bestämde mig för att besöka läkaren då jag kände att jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt. Det behövdes en förändring. 18 år gammal tog jag ett beslut att förminska mina bröst. Självklart var detta inget lätt beslut, men ändå något jag aldrig ångrat sedan dess. Det kändes som jag fick tillbaka mitt liv.
I det hela har jag tampants med min kropp redan från start egentligen. Idag har jag blivit mamma till två helt fantastiska döttrar som jag älskar över allt annat. Och jag inser att jag har ett ansvar gentemot dom att föregå med ett gott exempel. Precis som min mamma älskar mig precis så som jag var, älskar jag mina barn så som dom är. När jag gick med på att göra den här fotograferingen så kände jag att det kunde hjälpa mig att komma över mina negativa tankar om mig själv. Och samtidigt faktiskt älska mig för den jag är. Jag har ju tidigare ( konstigt nog) velat göra en bröstförstoring just för att fylla ut de små påsar som finns kvar efter två graviditeter. Blir jag aldrig nöjd?
Men jag har bestämt mig, man har ett liv, och jag ska tamefan vara stolt och nöjd. För blir jag lyckligare om jag ändrar något? Jag vet ju att det egentligen sitter i mitt huvud, och det är dom tankarna jag måste börja arbeta med. Inget annat. Och jag ska lära mina barn att dom duger precis som dom är.
Så därför har jag valt att dela med mig av en av bilderna som togs igår. Som kommer att vara med på en fotografisk utställning som symboliserar starka kvinnor. Det här är en av de jobbigaste situationerna som jag jobbar med hos mig själv. Varje gång jag ser bilden, så hugger det till i magen på mig. Men ju mer jag tittar desto bättre och bättre känns det.
För er kanske detta inte känns som en big deal, men för mig är det ett av det naknaste inlägget som jag delat med mig av.
Jag hoppas och tänker att andra unga kvinnor som känner precis som jag har känt och känner. Kan inse att vi duger PRECIS som vi är! Bakom alla fasader, bakom alla karaktärer och bortom världens alla olika statusar. Så kom ihåg, så föddes vi alla nakna.
#starkakvinnor
