• Graviditet nummer 5♥

    Nytt utseende, bebis v15+0 och har ni hört talas om spökveckor?

    Godkväll..

    Igår när jag skulle kika in här och skriva ett par rader så märkte jag att bloggen tyvärr hade kraschat, jag kunde inte logga in och jag hade även fått ett mail som jag inte riktigt förstod. Jag är verkligen inte så tekniskt lagd när det kommer till just sånt här, men som tur är så har Rickard jobbat med just detta tidigare, så lyx för  mig så kan han oftast alltid fixa. Paniken inombords när man inte vet om allt går att rädda, ett tag var alla inlägg borta tillexempel. Jämfört med mycket annat så är ju det självklart ingen stor grej, men det finns ändå inlägg långt bak i tiden när jag började blogga, sådär 2009 när jag väntade Leia. Så jag hade faktiskt lite panik när jag inte visste om allt skulle finnas kvar.
    Men som tur var gick allt och lösa och nu så är bloggen igång igen. ♥
    Dock är det lite justeringar som ska fixas som vi inte hann med igår, men det kommer vart efter, så jag hoppas ni har lite tålamod till det  🙂

    Idag känns de som att dagen har gått i ett här hemma, mycket att knyta ihop och mycket att göra och fixa inför julledigheten som börjar snart, förstår inte att barnen snart går på julledighet, mysigt ska de bli. Jag kommer vara ledig så gott som hela jullovet, då jag la in om semester , men några jobbpass blir det. Men det ska ändå bli skönt med lite ledighet, men det innebär också lite extra jobb nu såhär innan. ♥ Men det får det vara värt. Hur kommer ni fira jul ?

    Vi kommer åka iväg på fm för att sen åka hem och vara hemma eftermiddag och kväll, jag gillar egentligen inte att åka runt och stressa, men detta blir det bästa för oss. Att ta hem klippt hela släkten hem är inte heller ett alternativ, vet att vi gjorde det något år, jag var gravid det året också, och det va ingen hit, jag stressade verkligen ihjäl mig för allt. Så ,jag tror verkligen det kommer bli bra så som vi bestämt. Något extra roligt var att min mamma fått semester på jul också så att hon kan komma hit och fira, det ska bli mysigt. ♥

    Nu till något annat mysigt. Torsdag betyder ny vecka för lilla bebis i magen. Idag går vi in i vecka 16 ( 15+0)
    Nästan så jag just nu tycker att tiden springer lite iväg, samtidigt som det står lite still.. Jag mår oförskämt bra just nu.. illamåendet och kräkningarna är i stortsätt borta. Jag måste tänka på hur har äter och dricker osv, och ibland kommer illamåendet, men inte alls som tidigare. Mestadels mår jag så bra att jag tillomed glömmer bort att jag är gravid. Det skulle väl vara att jag blir så fruktansvärt anfådd när jag gör något, då blir jag påmind. ♥
    Så tacksam att jag mår bättre, samtidigt som då istället blir nojig att det är något som är fel. Så himla knäpp man är egentligen. Men detta är något jag inte känner igen, de andra graviditeterna känns det som jag alltid har kunnat falla tillbaka på att jag mår dåligt. Men jag försöker göra mig själv den tjänsten att njuta av att jag faktiskt mår bra. Men jag har också fått till mig något som kallades för “spökveckor”. Har aldrig hört det ordet innan, men efter att jag fick höra det så googlade jag, och oj vad vanligt det var..
    Har ni hört talas om detta, eller kanske upplevt? Ni får gärna berätta er historia i kommentarerna. =)

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Såhär ser den lilla kulan ut just nu, jag har inte börjat känna rörelser ännu, men hoppas att jag kommer göra det inom kort, det skulle kanske kännas lite tryggare. Sen ser jag fram emot rutinultraljudet som blir i början på januari. 🙂
    Jag har varit SÅ bombsäker på att det är en till liten tjej därinne, men nu när jag tycker att jag mår lite bättre än med de andra barnen, så börjar jag ju tveka på magkänslan, kanske är det en liten pojke där inne. Det ska bli spännande att se, blir lika glad för vad det än är. ♥

    Tror jag ska gå tillbaka i bloggen och läsa lite hur jag mått dom andra gångerna under samma vecka och jämföra lite, kan ju vara så att jag har förträngt.

    Nu måste jag försöka sova lite, imorgon är det jobb på US som gäller och klockan ringer i ottan.
    Sen tar vi välförtjänt helg. ♥
    Sov gott fina ni.

    Kram

  • Graviditet nummer 5♥

    Det är inte alltid bara fantastiskt att vara gravid.

    Andra advent redan. Helgen har svischat förbi och det är redan ny vecka imorgon.
    Jag jobbade igårkväll och har känt mig väldigt trött idag. Älskar mitt jobb och trivs något otroligt, men ibland är det tufft och man blir lite dränerad på energi. Känner mig lite extra tacksam och har njutit av varje minut med min familj idag, trots att jag ibland under dagen varit så trött så jag knappt orkat göra något.
    Kan va så att mitt järnvärde är påväg ännu mer neråt och därför är jag trött?
    När jag var på inskrivningen så var mitt järnvärde på gränsen till lågt , så jag skulle äta järntabletter varannan dag. Jag erkänner att jag varit dålig på att ta dom, så kanske lika bra att skärpa till mig. ♥

    Jag har sparat ett gammal inlägg som jag skrev för några veckor sedan, alltså när jag mådde som sämst under graviditen. Konstigt nog så förtränger man det, men jag tänker att jag ändå vill skriva ner det här och berätta att det inte alltid är en dans på rosor att vara gravid. Att man får något fantastisk utav det, är räddningen, men jag ska erkänna att när man mått som sämst så har jag velat kasta in handduken , inte vara i den situationen just då. Samtidigt så strömmar alla dåligt samvete känslor rakt genom kroppen.. Huvudet skriker, va tacksam. Å jag är tacksam varje sekund, men när man kräkts ständigt sen v 6 och det påverkade hela livet, tillslut tär det på en psykiskt. Därför är jag otroligt tacksam att det faktiskt har släppt och är hanterbart just nu. ♥

    Skrivet 16 november.

    “Du står bredvid din kropp, som att en miniatyr av dig själv står och tittar på, hur du dag ut och dag in hänger med huvudet över toalettstolen och kräks. Ibland direkt när du går upp och ibland måste du först äta en liten smörgås.. för att sedan kräkas upp det du precis ätit , och sen äta på nytt.”

     

    Detta var det som knäckte mig mest psykiskt varenda morgon såg ut såhär, sen mådde jag illa hela tiden, aldrig släppte illamåendet, och jag kunde helt plötsligt behöva kräkas. Alla dagar handlade om mat, jag tänkte bara på mat hela tiden, hur och när jag skulle äta, för man ska ju småäta när man mår illa.
    Även om jag tog hjälp tidigt av vården så räckte inte tabletterna jag fick , jag hade de starka tabletterna kvar hemma som jag åt med Lucie ( ondansetron) men jag vågade inte riktigt ta dom så tidigt i graviditeten..
    Jag var uppe på gyn ett flertalet gånger, besökte läkare tog prover, och hon skrev ut pimperan att kombinera tillsammans med Lergigan comp som jag åt. Pimperan var tyvärr restade i hela landet, ingen visste när de skulle komma till apoteket igen, andra tabletter med samma innehåll var också restnoterade på apoteket.
    Fick gå tillbaka upp till läkaren som var uppgiven när hon inte visste hur hon skulle hjälpa mig, hon började prata om att jag skulle köpa vitaminer. Jag sjönk som en sten… Rakt ner under jorden. Kände att jag inte fick någon hjälp alls mot hur jag mådde.

    Men när jag står där bredvid läkaren så får hon svar på blodproverna som de tidigare tagit, som visar att jag har lite dåliga värden, jag ligger lågt i natrium. Så jag fick komma tillbaka dagen efter och ligga och få dropp. Det var inget roligt, kände mig så liten och ensam. Stundtals fick jag panik i kroppen av att ligga där fast med en infart i armen.
    Men det kändes otrolig skönt att ändå få hjälp, detta är första gången som jag får dropp under graviditet. Tacksam för att de tog ordentligt med prover  , och jag fick även komma tillbaka för uppföljning två gånger för att följa hur det såg ut. Värdet gick upp efter droppet, men sen ner igen.

    Men i samband med att jag gick in i runt vecka 13+0 så kändes det som att de vände. Jag äter fortfarande Lergigan och det fungerar, måste också äta lite och ofta, men det är inte alls som förut. Jag mår så himla mycket bättre vilket känns underbart. Nu håller vi tummarna för att det fortsätter och att det inte kommer tillbaka något mer.

    Det som är galet är att i samband med att illamåendet blev bättre så blev jag också mer orolig. Jag märker att jag är mycket mer orolig denna graviditet även om jag försöker tänka positivt och njuta av att jag faktiskt mår bra, så därför känner jag mig extra lättad efter  KuB där allt såg bra ut.
    Nu räknar vi ner tills det är dags för rutinultraljud, vilket känns sååå snart, om drygt en månad är det dags, och anar att det kommer gå fort med tanke på att det är jul, nyår och mycket ledigt. ♥

    Känns så fint och roligt att få dela ännu en graviditet med er, det har och är inte alltid lätt. Därför tycker jag det är viktigt att visa baksidan av allt också , ♥

    Nu ska jag krypa upp i soffan med delar av familjen och kika på Sunes jul. En klassiker som man faktiskt aldrig tröttnar på 🙂

    Kram och tack för att ni vill läsa.
    /Angelica

     

  • Graviditet nummer 5♥

    Baby no 5 ♥

    Hej i kylan, hur har ni fått någon snö ännu?

    Jag delade för ett tag sedan den stora nyheten på instagram som jag burit på ett tag, nämligen att vi väntar vårt femte barn! ♥
    Det känns på någotvis ännu mer verkligt sedan det blev officiellt. En liten skräckblandad förtjusning.
    Att jag velat ha ett till barn har jag känt länge, men att det skulle bli exakt just nu.. var ingenting vi planerade. Så att det blev som det blev var tydligen meningen. ♥
    Jag ska erkänna att jag var väldigt nervös när jag märkte att mensen var sen, inte alls förberedd på detta, det borde varit omöjligt så att säga.. Så när jag tillslut vågade göra ett gravditetstest nästan en vecka efter att jag skulle haft mens, visade sig ett tydligt plus. Jag blev så himla tagen av mina egna känslor, att jag ändå på någotsätt blev så chockad.
    Oron började genast i hela kroppen, tanken på hur jag skulle må denna gång. Eftersom jag mått otroligt illa de fyra andra gångerna… Kanske jag slapp det denna gång?
    Alla oro för att det skulle ske ett missfall strömmade genom huvudet var och varannan dag. Jag hade svårt att glädjas åt att jag var gravid i början , då själva oron tog över. Innan jag visste att allt såg fint ut.

    Veckorna tuffade på, runt v6 började jag må sådär galet illa och kräkas, jag fick panik av känslan och ringde mödravården direkt, som skrev ut Lergigan comp, tabletter som jag ätit tidigare graviditeter men som inte hjälp hundra procent.
    Denna gång hjälpte det de första veckorna riktigt bra och jag mådde inte illa längre . Så himla skönt, jag var glad och tacksam för den snabba hjälp jag fått och att jag kunde leva på någorlunda normalt med medicin.

    Veckorna tuffade på , och det blev fredag och dags för begravning av min farfar som gått bort sen en tid tillbaka. Vaknar på morgonen och går på toaletten, ser att det kommer blod… som att man får en mens… Jag får panik, öppnar dörren till Rickard som precis står färdigklädd att gå till jobbet ett par timmar innan vi ska på begravningen, jag säger åt honom att vända, du kan inte gå nu. Jag har börjat blöda. Förvirrad , ledsen och alldeles säker på att jag fått ett missfall. Jag ringde gyn direkt för att jag ville ha en tid och se vad denna blödning stod för. Dom ringde upp en halvtimme innan farfar begravning började, jag stängde in mig på toaletten och förklarade var jag upplevt.
    ” Det är troligen ett missfall du fått, det du kan göra är att ta ett nytt gravtest om två veckor!”
    Jag bönade och bad i telefonen att jag skulle få komma på en koll, men det var omöjligt, det fanns inga tider och sen sa hon i andra luren ” dessutom är det fredag em” – Ja oj ber om ursäkt att jag började blöda en fredag, tänkte inte på att det kan va ont om tider då hade jag lust att säga.
    Jag hade vid detta laget också slutat att blöda vilket jag tyckte va lustigt. Hon på gyn berättade även att om det var så att det var ett missfall, vilket det troligt var poängterade hon, så skulle alla mina gravidsymtom försvinna. Jag la på luren, tog på mig jacka och skor och skyndade mig till begravningen av farfar, torkade mina tårar för att ingen av de stora barnen skulle se.
    Begravningen blev liksom extra tung, alla mina tankar och känslor överallt. Ovissheten som åt upp mig inifrån.
    Jag bestämde mig för att sluta ta lergiganen som jag åt , till vilken nytta när jag ändå inte var gravid. Lördagen efter blev den värsta dagen, jag hade fått till mig att jag troligt hade fått missfall och jag skulle inte ha några symtom kvar, jag kände mer symtom en någonsin. Jag var sängliggandes hela dagen, sent på kvällen efter att jag hade kräkts flera gånger, och inte kunnat äta eller dricka bestämde jag mig för att ta Lergigan trots allt, något står inte rätt till. Jag hade bara blödigt i ca 1h på fredagen, och jag kände mig mer gravid än någonsin.
    Jag visste att jag inte skulle få hjälp via gyn för det hade hon klargjort på fredagen, jag skulle endast återkomma om jag kände att jag mådde dåligt pga ev infektion.
    Det finns en människa i min närhet som inte är som någon annan, det är min barnmorska som jag haft under graviditeten med Lowa. Så vi har ju fått en speciell relation, nu jobbar hon enbart som barnmorska och gör ultraljud.
    När jag inte fick någon som helst hjälp från gyn, så skrev jag till henne om det fanns möjlighet att få komma så vi kunde kika hur det såg ut. Var jag gravid eller inte. min hjärna skulle inte klara av att vänta i 2 veckor på ett gravtest.
    Dessutom skulle jag samma vecka ta prover på mödravården.

    Minns väl när tisdagen kom och jag skulle ta prover på em på mödravården, strax innan klämde min barnmorska in mig för att ta en snabb koll med ultraljud för att se, var jag gravid och skulle jag kunna ta proverna på mödravården.
    Det var många frågor som behövde svar. Jag la mig på britsen, nervös så jag skakade. I rummet finns en stor tv som man kan titta på för att se samma som barnmorskan ser på sin maskin. Rickard satt tätt bredvid mig på en stol.
    Jag visste inte vad jag skulle göra, sa till min barnmorska, att jag blundar först, jag vågar inte kolla, du får kolla först hur allt ser ut. Hon var hellugn, jag var helspänd. När hon sätter ultraljudet på magen så tar jag bort händerna och tittar på skärmen, ” du tittar ju ändå säger Rickard” … -Ja jag vet! ♥

    Ser direkt att det finns ett litet foster, men jag ser inte om hjärtat slår. bilden ovan som ni kan se är ifrån det ultraljudet.
    Efter några sekunder säger barnmorskan, här ser ni det lilla hjärtat som slår. Det kändes som att det tog flera minuter innan hon ens sa något, jag började gråta av lycka, jag hade inte fått ett missfall… ♥
    -Men, säger hon.
    Hundra tankar i huvudet, vadå men, vad ser hon nu? Ser hon att det ändå är något fel på fostret trots att hjärtat slår, ( Detta har vi nämligen varit med om tidigare mellan Lowa och Leona. )

    – Men jag kan se att det har varit två..

    Jag hade alltså fått missfall med en tvilling. Från början var det en tvillinggraviditet men endast ett foster har överlevt, så blödningen på fredagen innebar ett missfall, men jag var fortfarande gravid.
    Den chocken och den känslan att det faktiskt var en liten kvar… Tacksam, samtidigt en sorg för man undrar ju såklart vad det kunde blivit med det som inte överlevde. Men o andra sidan är jag tacksam, detta skedde tidigt i graviditeten och jag är glad att min kropp tog hand om det på rätt sätt. Tacksam också att jag fick hjälp att få rätsida på vad blödningen var, att det faktiskt fanns en förklaring till det hela. O tänk…. de var fortfarande en liten parvel där inne. ♥
    Glad i hjärtat gick jag bort till mödravården och skulle ta prover, jag var några minuter sen till provtagningen , och när jag kom dit så trodde de inte att jag skulle komma eftersom de hade läst i min journal att jag hade fått missfall.
    Tänk om jag inte hade fått se att det var en graviditet kvar, Mycket tänk om.. O fruktansvärt att de skriver så i journaler utan att ens ha kollat. Allt baserat på mina ord som jag sagt på telefon.
    Jag hade ju fått ett missfall, men i detta fall betydde de ju inte att jag inte var gravid. Tänk hörrni om vården inte skulle va så ansträngd och alla som behöver skulle kunna få den hjälp…

    Nu blev det bra tillslut, och vi är här där vi är idag. Men jag har inte mått så bra alls faktiskt.. det har varit tungt. men det tänker jag att jag skriver i ett annat inlägg, annars blir detta en novell 😉 ♥

    Efter i fredags efter vi varit på Kub och sett att allt ser bra ut, vågar jag sakta börja tro på det.
    Tro på att vi faktiskt blir en till i familjen till sommaren. ♥ Vårt femte lilla mirakel. Känner mig tacksam. Att kroppen låter mig göra detta en gång till.

    Tack för att ni ville läsa hit och följa vår resa.
    Puss o kram