God Förmiddag.
Först vill jag bara tack alla er besökare som kikar in här varje dag. Så otroligt roligt att se att så många vill kika in. Lämna gärna ett avtryck så jag kan besöka er också om ni kanske har en blogg =)
Solen skiner och det känns verkligen som sommaren är på gång nu. Nästa vecka börjar semestern så jag hoppas det håller i sig.
Idag har jag en dag då det snurrar i huvudet, vissa dagar är bättre än andra och idag är en liten downdag. Jag har en sorg inombords som jag ibland inte riktigt kan hantera, är det något fel på mig? Är det normalt att känna såhär så pass lång tid efteråt? Och hur ska jag göra för att hantera mina känslor?
För ca 1,5 år sedan blev jag gravid, gravid med våran tredje.. Detta var oplanerat, men ändå välkommet givetvis.
Men jag kände redan från första stund att det var något som var galet, så jag fick en tid på gyn ganska tidigt.. Där och då kunde de inte fastställa en graviditet. Dom tog blodprov sen fick vi gå hem och vänta i tio dagar för ett nytt ultraljud. Men jag visste ju att jag var gravid efter stickan visade det. Läkaren började prata om en cysta som jag hade och om det kunde vara den som spökade, men vad jag vet så ger inte cystor ett plus på stickan?
Fick iaf komma tillbaka till gyn efter dessa tio långa dagar, och i samma veva var det jul och med allt vad det innebär, fast tankarna var någon helt annanstans. På gyn konstaterade de en graviditet.. men då skulle jag varit i vecka 8 från sista mens, men fostret var så litet som i ca v 5. Så det stod inte riktigt rätt till med det. Det fanns ett litet hjärta som slog, men fostret saknade gulsäck vilket innebar att det inte fick näring någonstans ifrån… Så denna graviditet hade slutat med ett missfall konstaterade dom. Och istället för att gå och vänta på att det där missfallet skulle komma när man inte hade någon aning om när det skulle ske. Så bestämde vi oss för att göra en ”medicinsk abort”. Bara att skriva ordet känns så konstigt. Jag hade ju inget val eftersom kroppen tillslut ändå stött ut det själv. Så på ett sätt var det skönt att veta när det skulle ske.
Men detta är något som gnager i min inombords. Jag känner en sån sorg över att vi förlorade det som ändå hade fäst sig där. Även om det inte var planerat så ville vi givetvis att det skulle vara friskt. På något sätt blev det också dubbel sorg. Först att man fick ta bort det som var. Eftersom jag har två barn sedan tidigare så vet man ju vad man har att vänta sig och hur underbart det är. Och även en sorg över att barnet jag väntade inte va friskt. Men jag vet ju också att det aldrig hade blivit något eftersom kroppen stött ut det tidigt. Men jag hade ju självklart älskat det oavsett om det fötts friskt eller ej. Men jag har så svårt att släppa det. Jag ältar och ältar. Känner en sån saknad. Jag tycker alltid något fattas mig. Nu handlar inte detta om att jag INTE är glad för det jag har. För jag är så otroligt lycklig att jag har en fin sambo och två fantastiska barn som båda är friska. <3 Men ändå får jag inte bort känslan av att något fattas mig. 🙁
Är det normalt och känna såhär som jag gör? Alla ni därute, som genomgått vanliga abort, eller liknande det jag gjort. Hur har ni bearbetat det efteråt?
Jag ska kontakta en kurator tänkte jag så jag kan få hjälp med att börja hantera det. Jag tänker hela tiden att om man skaffar ett barn till så kanske dessa känslor man har om en saknad försvinner? Eller kommer jag alltid känna denna saknad?!
Det känns otroligt läskigt att ens skriva allt detta, jag har mest hållit detta inom mig, men jag tänker att jag faktist kanske kan få lite hjälp av er som varit i samma situation…
Här ligger lilla Lowa som i dag är 3 år i magen <3 Och tänk att hon kunde haft en lillebror/lillasyster.
Kram till er alla!
